Det är på måndagen pressvisning av pjäsen "Jord" (en samproduktion mellan Östgötateatern och Riksteatern) på Teater Bråddgatan 34 – ett stycke ursprungligen skrivet av amerikanen Bruce Gooch. På plats finns de tre skådespelarna och övriga i produktionen för att ge ett smakprov och tala om en för svenska förhållanden ganska ovanlig uppsättning. Det talas numera ofta om nya konfliktytor i det offentliga samtalet – förutom till exempel de sedan länge etablerade klass och kön. De sistnämnda har mången dramatiker speglat i ett antal föreställningar men när det gäller nyskriven dramatik om landsbygden och bundenhet till jorden är det inte så tätt mellan uppsättningarna.
Det är i princip Sverigepremiär för den här pjäsen (har spelats en gång i Västergötland i liten skala med en annan översättning) och regissören Karin Enberg berättar om uppsättningen:
– I vår version utspelas den i Västergötland. Bonden Mikael har sedan födseln drivit lantbruk på gården och jorden är hans liv: därför förstår han inte varför sonen Jon inte vill följa hans fotspår. Mikael har efter hustruns död börjat besöka ett fik där han lärt känna servitrisen Sara, förklarar Karin Enberg som beskriver föreställningen som en "skådespelarpjäs".
– Skådespelarkonsten står i centrum i vad som i grunden är en relationspjäs.
Detta blir tydligt när vi får se en scen: sonen kommer hem och det enorma avståndet mellan Mikael (Peter Sundberg) och Jon (Peter Jansson) samt oförmågan att kommunicera leder till en konfrontation – det är starka känslor och skådespelarna får utrymme att spela ut sitt register. Sara (Therése Lindberg) som kommer in från sidan får en viktig roll som katalysatator i denna stormiga relation.
– Hon ser kanske klarast av alla i den här situationen, säger Karin Enberg som tycker pjäsen rör vid intressanta frågeställningar i vår samtid.
– Vi har ju en rörelse i samhället som vuxit på senare år: "Hela Sverige ska leva". Den här pjäsen tangerar denna fråga.
Karin Enberg utvecklar de här tankarna för Folkbladet efter den utspelade scenen.
– Inom modern dramatik är det ovanligt med pjäser som utspelar sig i sådana här miljöer och med en sådan tematik. Det kan ju bero på att många av våra dramatiker själva är uppvuxna i städer och kommer från akademiska miljöer. Det kan vara en bra början på en ny trend med fler influenser och mer mångfald i branschen, bedömer Karin Enberg som tillägger att intresset för pjäsen – inte minst i mindre orter i landet – varit väldigt stort.
– På Riksteatern får de in fler förfrågningar än de klarar av att leverera från hela landet – från Gällivare till Skåne.
I rollen som Sara ser vi Therése Lindberg som faktiskt har anknytning till trakten.
– Ja, jag är född och uppvuxen i Finspång men flyttade till Frankrike efter gymnasiet. Därefter har jag gått scenskolan i Malmö och nu har jag en fast tjänst på Norrbottensteatern, berättar Therése som tagit tjänstledigt för rollen som Sara som hon kommer att spela bortåt ett år framåt:
– Det är ett tätt relationsdrama där min roll kommer utifrån och kan styra upp far och sons relation. Det är starka känslor men pjäsen är ändå väldigt rolig på sina ställen.
Här finns också en gryende demens hos fadern som har relevans för pjäsens handling.
– Det är många drabbande scener mellan son och pappa med hög igenkänning för många i och med demensen. Jag tycker faktiskt att det är jättekonstigt att den inte spelats i Sverige innan men det kan säkert vara så att ämnet inte varit så hett i teaterkretsar, säger Therése som för första gången sedan flytten ska spela i Finspång.
– Jag spelade i amatörgruppen "Folkanteatern" på den tiden. Det här ska bli så kul!