Att döda en Lolita fortsätter historien från den omdiskuterade och kontroversiella 1950-talsromanen Lolita av Vladimir Nabokov. I Lolita berättas historien av en medelålders man, Humbert Humbert, som från häktet, misstänkt för mord, bekänner sin livslånga besatthet till en viss typ av unga flickor och skildrar sin relation med 12-åriga Dolores Haze. Romanen har filmatiserats och satts upp som musikal, teaterpjäs, opera och balett. I Att döda en Lolita spekuleras kring vad som hade hänt om huvudpersonerna Humbert och Dolores levt vidare.
När Folkbladet möter regissören Lola Zackow och Lisen Rosell, en av skådespelarna, har de haft ett genrep för publik men ännu inte haft premiär.
– Det kändes som ett jättefint mottagande på genrepet. Efter som tematiken är som den är, är det svårt att veta hur publiken ska ta emot det. Men det känns som att vi är där och skruvar på rätt knappar, för det finns skratt i rummet och det känns jätteviktigt, säger Lisen Rosell.
Isabel Cruz Liljegren har skrivit pjäsen men regissören Lola Zackow har varit med genom hela processen.
– Redan när vi började prata om att göra den här föreställningen så sa vi att vi är rörande överens om att det är genomvidrigt med övergrepp mot barn, det är en fullkomlig självklarhet och det är inte en värdering av en uppenbar sjuka vi vill uppehålla oss vid, utan vi vill skaka den där snögloben som är Nabokovs idéhistoriska och skönlitterära verk, och se vad som avspeglas i vår samtid och kontext. Just därför blir det mycket skratt och absurditeter. För mig var det viktigt att inte ladda det med ännu mera tungt, säger Lola.
– Det finns en väldig lekfullhet i föreställningen, men det är inte samma sak som att vi tar lätt på eller förlöjligar frågan, säger Lisen Rosell.
Pjäsen rör sig kring frågor om grooming, sexualiserandet av prepubertala kroppar och att ta makten över sig själv och sin kropp.
– Om man har erfarenhet av att få sin flickighet sexualiserad till exempel, vilka strategier kan man använda för att göra motstånd? Går det att använda sin egen sexualitet som ett motstånd? säger Lola Zackow.
Det låter lite provocerande, är det det?
– Provokation är så olika beroende på vem man är, och hur man ser på teaterns funktion. Jag ser inte teatern som något som måste vara pedagogiskt eller uppbyggligt, jag ser på teatern som en plats där man kan utforska form, idé, tankar och processer, säger Lola Zackow.
– Att provocera är inget självändamål. Men vi är heller inte där för att ge svar eller lära publiken något, säger Lisen Rosell.
Lola Zackow jobbar med något hon valt att kalla hyperteater. Rekvisitan sträcker sig ut i teatersalongen, med ballonger i taket och gosedjur på främre bänkraden.
– Det är en maximalistisk form av teater som jag ser som en intrycksdusch. Det är mycket av allt och vi jobbar integrerat med teknik, videoproduktion och musik. Upplevelsen är inte så intellektuell och ställer inga krav på att du ska ta ställning, men när du duschat klart och går hem så kanske någonting träder fram, säger Lola Zackow.
Lisen spelar en av Lolitakaraktärerna och den som mest rör sig i vår samtid. Hon är också den som gör mest motstånd.
– Jag tycker jättemycket om henne. Jag tror alla har en Lo inom oss. Det finns en smarthet i att ta makten över sig själv.