Nycirkus med magi som konstnärligt språk

När nycirkusen flyttar in på Östgötateatern kan man tro att det är något helt nytt, men faktum är att föreställningsformen växte fram i Europa redan på 70-talet då man ville påverka samhället och politiken med sitt uttryckssätt. Ordet nycirkus har sitt ursprung i franskans "nouveau cirque". Till skillnad från den traditionella cirkusen behöver nycirkusen varken djur eller cirkustält – men magi och akrobatik är vanliga inslag.

Historiskt sett har magiker förföljts. Inte minst häxprocesserna fick dem att ta några steg tillbaka. När de i mitten av 1900-talet vågade sig fram i rampljuset igen var det viktigt att framhålla att de inte hade någon verklig makt: magiker var bara skådespelare som gick in i trollkarlsroll.

Föreställningen Tänk om som är ett samarbete mellan akrobaten Mattias Lindström och den franska nycirkusartisten Magali Bancel gör visst anspråk på att trotsa detta synsätt. Tillsammans utgör de gruppen CIRK L och vill inte bara använda magin som underhållningsform, utan också för att fördjupa ett konstnärligt påstående. Vilket är då detta påstående?

I Tänk om möter vi ett par som befinner sig i en tydlig svacka, åtminstone från den kvinnliga karaktärens perspektiv. Var finns passionen när han hellre tittar på TV än kysser henne? Hon tycks för honom osynlig. När han går fram till bokhyllan som hon står framför försvinner hon till och med in i den, så att huvudet blir en del av inredningen! Och när de ska ha sex på köksbordet blir det alltid problem med elen.

Handlingen är simpel: hon är uttråkad, han tar henne för given, och när hon lämnar honom super han ner sig i sorg och ett känslomässigt inferno uppstår. Det är inte svårt att lista ut hur det hela slutar, även om vägen dit är innovativ. I Sverige är vi fortfarande ovana vid den här typen av blandade konstformer.

Jag fastnar mycket för den genomtänkta användningen av ljud, ljus och rörelse. Eftersom det här är stum teater spelar kroppsspråket en alldeles särskilt avgörande roll – och vem kan behärska det med större precision och elegans än akrobater och cirkusartister? Dessutom visar skådespelarna på kemi i sitt samspel, trots att de akrobatiska akterna ofta görs individuellt.

Musiken sätter tidigt en känslomässig prägel vars takt alla händelser genomgående följer. När man minst anar det smäller det från scenen. Pang, pang – ett minifyrverkeri! Och extra minnesvärda är även de många klädbytena, den gående väskan och scenbytet från handens vigselring till den stora snurrande ringen på golvet.

Det som imponerar mest på mig är således det sammansvetsade symbolspråket. Själva intrigen i sig kryper inte alls in under skinnet lika mycket som det obehagliga pirret över att där faktiskt flyger någon på scen utan synlig livlina, hänger upp och ner eller går på glasflaskor. Nej, relationsdramat lämnar mig faktiskt tämligen oberörd

Äktenskapsproblemet känns mest som ett sätt att legitimera för en vuxen publik att gå på en sådan här föreställning. Man verkar inte riktigt lita på att de förbluffade skratten och häpna andhämtningarna räcker för att tillfredsställa andra än barnen. Så varför inte våga lite mer nästa gång?

Ett djupare manus riskerar visserligen att bli mer svårförstått för de yngre tittarna, men tekniskt har CIRK L och övriga inblandade redan övertygat om möjligheterna i sitt konstnärliga språk. Det är redan nu snyggt och rikt på finess, men tänk om det också kunde innehålla ett nytänkande budskap – då skulle taket lyfta på riktigt och samhällsdebatten tas till en helt ny nivå.