”Om konungens uppgift är att kriga och drottningens uppgift är att säkra tronföljden, vilken är då er uppgift?” frågar filosofen Descartes. Drottning Kristina, eller Konungaflickan som Sara Stridsberg valt att kalla henne, vill nämligen varken kriga eller föda barn. Hon är varken en traditionellt kvinnlig eller manlig regent, trots att hon haft nästan hela livet på sig att komma in i sin roll.
Kristina föddes 1626 och redan året därpå var kung Gustav II Adolf beredd att erkänna henne som ”rätta arvfurstinna och drottning”, i kraft av Norrköpings arvförening. Efter hans död på slagfältet i Lützen 1632 var kronan alltså Kristinas.
I öppningsscenen protesterar konungaflickan mot att gifta sig. Trots sin maktposition är det nästan som om andra bestämmer över henne. De allvarliga kostymklädda personerna – Makten – påminner ständigt om Kristinas plikter, som om de vore hennes tjatande föräldrar.
Den riktiga modern, Maria Eleonora, visar sig förmyndarregeringen ha motarbetat. Magdalena Eshaya spelar riktigt berörande moderlig desperation i mötet med två av de iskalla kostymklädda, Marika Strand och William Wahlstedt. Upphöjt positionerade på scenen låter de knappt Maria Eleonora träffa sin lilla dotter – men å andra sidan verkar hon ha blivit galen och olämplig som mor när kungen dog. Eller är det bara som det sägs?
Caroline Harrysson är lysande som androgynt livfull och lekfull regent. Det finns något Pippi Långstrumpaktigt över henne; som om hon kan göra vad som helst. Och det är ju också detta, om alltings möjlighet, som pjäsens titel anspelar på. Descartes, som Kristina söker stöd hos, menar att varje idé – liksom snöfall – måste plockas sönder. Peter Sundberg gör en lagom flummig filosof som medför komik, inte minst när Kristina återkommande uppmanar ”släck filosofen” och han försvinner.
Scenografin är rekordstor och de skiftande miljöerna skapar som en helt egen värld. Det är häftigt att hela tiden se nya rum uppstå och förvandlas, med lika följsam ljussättning som livemusik av Pelle Halvarsson.
Vi rör oss i en mix mellan då och nu, fantasi och verklighet, svaghet och styrka. Utan att befläcka Kristinas handlingskraft ger pjäsen en känsla för hennes inneboende konflikter och sårbarhet.
Hos älskarinnan Belle och i viss mån den döda fadern tillåts konungaflickan vara liten. Ann-Sofie Andersson Kern som spelar Belle ger femininiteten en slags upprättelse. Den nära blicken på Kristina nyanserar nämligen bilden av henne. Pjäsens nytänkande poesi engagerar väldigt.