I repetitionssalen på Brücks har rummet delats av med skärmar. Där sitter två damer i varsin solstol – och platsen ska vara Norditalien, vid Gardasjön. Men platsen är egentligen ganska oväsentlig.
– De utbyter sanningar och är helt skoningslösa mot varandra, berättar regissören Per-Johan Persson.
Under våren kommer Östgötateatern att ge tre kammarspel föreställningar av stora författare på de mindre scenerna. Först ut är Kristina Lugns hyllade dialog som hade urpremiär 1993 på Dramaten med Sif Ruud och Birgitta Valberg i rollerna.
I Östgötateaterns uppsättning är Kyri Sjöman den krävande Barbro och Liselott Lindeborg den mer artiga och naiva Lillemor. De har ett förflutet med märkliga likheter. Bägge har varit gifta med en Herman. Och de var båda Idlaflickor. Dessa två roller kan tolkats på olika sätt.
– En del tror att vi är döda, en del tror att Kyris roll är mitt ångest-jag, en del tror att det är två tanter vid Gardasjön. Det är helt öppet, lite som en slags thriller, säger Liselott Lindeborg.
– Men det går inte att försöka vara intelligent här, man ska bara uppleva och få en egen förståelse. Försöker man vara listig, kan man vara säker på att teorin går åt helvete fem minuter senare. Det är som livet självt. Men visst finns olika spår att ta fasta på, säger Per-Johan Persson.
Vad har ni tagit fasta på?
– Det är två damer på en strand i ett okänt landskap någonstans i verkligheten, eller i overkligheten, som möts av ett absolut behov av medmänsklighet. Och utifrån det uppstår en kamp om att beskriva eller summera sitt liv. Sannskyldigt eller förljuget, säger Per-Johan Persson.
Hur har det varit att jobba med pjäsen så här långt?
– Oerhört lustfyllt, men också knepigt. Mycket är ogripbart, och man vill inte heller skriva publiken på näsan, säger Kyri Sjöman.
– Man kan inte skydda sig med någon figur. Inte göra en kul tant. Det är fullständigt omöjligt, säger Liselotte Lindeborg. Man får skala av och skala av. Men yrkesmässigt är det fruktansvärt kul att bara vara med Kyri och sitta och prata.
Hon fortsätter:
– Pjäsen finns inte mycket att säga om, den är så briljant. Den är ett litet mästerverk, helt enkelt.
Poeten och dramatikern Kristina Lugn knådar i sin pjäs stora och mänskliga urämnen – kärlek, livslögner, dödsångest och dödslängtan – men gör det med en språkpoetisk hand och ett galghumoristiskt leende.
– Det är en Lugnsk humor. Helt galen, drastisk, uppsluppen och vildsint, ja nästan våldsam. Men naturligtvis finns ett stort vemod i pjäsen. Båda damerna har en sorts ursorg och ånger som de bär på, något som de aldrig gjorde eller något som inte blev vad de hade tänkt sig.
Varför ska Norrköpingsborna se den?
– För att de ska få gråta och skratta ihjäl sig, säger Liselott Lindeborg. Vi har spelat den tre gånger och varje gång har någon gråtit. Och gapskrattat. Man får verkligen känna något, säger Liselott Linderborg.
– Det är en berg- och dalbana, konstaterar Kyri.
– Själsmassage, fyller Per-Johan Persson i. Den tränar vårt empatiska centrum och ringar in teaterns stora uppgift: Att få människan att uppmärksamma och träna sin egen empati. I övriga samhället tränas vi snarare i att stänga av den, och det anser jag är något allvarligt. Det är ett samhällsproblem.
Idlaflickorna spelas i Norrköping på Teatervinden, 24 februari–17 april.