Kan man skämta bort en tragedi som Romeo och Julia? 123 Schtunk kan! Därför ska man inte gå på den här improvisationsteatern om man vill bli berörd och snyfta åt några sorgligheter.
Fredagspubliken på Lilla Teatern verkar dock inte missnöjd. Ett par har till och med sett en föreställning i Malmö förut. Inledningens högtidliga presentation mynnar ut i ett samspel med publiken – ett samspel som består kvällen igenom.
Snabbt blir vi bekanta med Gunilla ”Showbreaker” som inte kan låta bli att fälla en spontan kommentar i början, och tonåringen Mir som glömt att stänga av mobiltelefonen. Ensemblen återkommer till dessa igen och igen och gör dem till en naturlig del av föreställningen.
”Vad han skäms!” hånler Josefine Andersson i sina olika roller, medan de manliga skådespelarna hotar med mord. Att störa showen på något vis rekommenderas alltså inte om man vill undvika att outas för hela den nästan fullsatta salongen.
Själv råkar jag vid ett tillfälle nysa och får ett ”prosit” av självaste Julia Capulet – inget undgår trion Schtunk. De ser allt och alla.
Spelstilen bygger mycket på avbrott och att driva med både sig själva och de som är där. ”Har ni betalat för det här och hur kan ni ta med barn på sådant här?!” Det blir många skratt och belönande applåder efter träffsäkra one-liners.
Nog är det underhållande och händelserikt, men tyvärr också ganska utdraget på flera ställen. Jag tycker till slut att vissa personers skratt är roligare än skämten i sig. Och någon gång vore det trevligt att få komma in i handlingen åtminstone för en stund. Här får man liksom inte tid att ”luta sig tillbaka” och njuta av en berättelse, utan olika metaberättelser tar hela tiden ut varandra.
Att vad som helst kan hända som infobladet säger stämmer i alla fall verkligen, då publiken bland annat kommer att sjunga både ”Den blomstertid nu kommer” och ”Ja må han leva!” till en arbetsförmedlare som bjuds upp på scen.
123 Schtunk är skickliga på att etablera och behålla publikkontakt, och de är även hejare på både kroppsspråk och olika dialekter. Röstlägen kan de också experimentera med – men clownnäsorna kanske egentligen inte tillför så mycket utöver kyss-svårigheter för Romeo och Julia.
I kontrast sticker musikinslagen ut med sin förhållandevis seriösa nivå. Här spelas både gitarr, munspel och panflöjt! Låten ”Stjärnorna” är faktiskt ganska allvarsamt vacker, men stämningen blir aldrig sådan att man tar Shakespeare på allvar. Och att skoja med honom behöver inte ta tre timmar.