Det började med en dröm om minnet.
En dröm som skådespelaren Åsa Forsberg hade turen att minnas.
Från den kom ett frö, en idé, som hon utvecklade till ett råmanus tillsammans med den tidigare Teater Fenixkollegan Martin Öster som numera bor i Göteborg. Med hjälp av regissören My Areskoug och scenografen Sara Kader växer nu pjäsen fram på Teater Bråddgatan 34. De båda har tidigare gjort hyllade föreställningar på Pantomimteatern och Boulevardteatern i Stockholm.
– Jag bjöd in dem för de har gjort så många fina föreställningar. Man utvecklas och lär sig av att arbeta med nya människor, säger Åsa Forsberg.
Vad var det jag glömde? är en berättelse om glömska och livets alla minnesskärvor. Tanten Elsa kan aldrig komma ihåg var hon har sina skor, och har ibland glömt var hon bor.
– Elsa är på väg någonstans, och ska packa sina saker, men vart hon ska är oklart, berättar skådespelaren och sångerskan Alexandra Eklöf.
Hennes roll är fröken Minne, som växlar mellan att vara en spegling av Elsas yngre jag och gestalta olika minnesbilder, lite som bulliga tankebubblor i serier.
– Berättelsen är ljus och undermeningen är att det inte är någon fara att glömma något lite då och då. Jag hoppas att helheten blir både poetisk och komisk, säger My Areskoug.
Modeller och skisser visar hur scenografen Sara Kader har tänkt. Kostymerna ger intryck av gamla tiders resenärer i rejäla kläder. Modellen är genomlyst med figurer i ett ljusblått landskap med fluffiga cumulusmoln.
– Det är ett icke-rum, utan möbler, som gör att det inte blir så vardagligt. Det är ett minnets rum, eller en mellandimension, säger My Areskoug.
Vad var det jag glömde? har inslag av musik och fysisk teater och får sin premiär den 21 augusti, då Barnkammaren öppnar för säsongen på Teater Bråddgatan 34. Preliminärt är föreställningen avsedd för en publik mellan 4 och 9 år. Men en idé är att också spela den för en publik med äldre och barn.
– Den angår alla, både små och stora. Man känner igen sig i den, säger My Areskoug.
På senare tid har satsningar för en publik med både barn och äldre blivit vanligt. Men Teater Fenix var pionjärer när man redan för sex år sedan gav HC Andersens Näktergalen för en åldersmixad publik.
– Det var jättehärligt! De äldre och barnen skrattade ibland tillsammans, och ibland åt helt olika saker, minns Åsa Forsberg.