– Det här är ett försök att bärga in en strimma verklighet på teatern, säger regissören Ylva Julén.
Föreställningens titel syftar på det rumänska paret Gabrielas och Marians bröllopsresa – genom ett sönderfallande Europa sommaren 2014.
– De har fått uppleva hur den Italienska ekonomin rasar. Trygghet byts ut i otrygghet. När möjligheten att försörja sig försvinner tar de sikte på Sverige, för att få jobb. Men på östgötaslätten bryter deras Fiat Punto samman. Där tar resan stopp. Ett par månader senare befinner de sig utanför Hemköp i Linköping, där de tigger för sin överlevnad, berättar den andre regissören Johan Huldt från scenen på måndagens pressträff.
En bit bort står den verkliga Gabriela Diia. Efter att hon, maken Marian och kompisen George träffat Ylva Julén på ett soppkök i Linköping medverkar hon nu i föreställningen som berättar en del av hennes livs historia.
– Jag och min man fick aldrig någon smekmånad, så efter den ekonomiska krisen i Italien bestämde vi oss för att åka till Sverige. Det var min idé men Marian tyckte att det var galen. Eftersom jag pratar lite engelska så trodde jag att jag kunde få något enklare jobb. Jag har jobbat i England tidigare. Men det gick inte. Vår smekmånad blev en helvetesmånad.
Hur är det att tigga?
– Fruktansvärt. Särskilt när man börjar förstå svenska och hör vad folk säger. Man hör sårande kommentarer och blir behandlad som skräp. Bara att mötas av ett leende betyder väldigt mycket.
Hur känns det att medverka i en föreställning om sig själv?
– Det känns helt fantastiskt. En dröm. Men det är svårt att förklara. Det är så mycket känslor. Jag ville faktiskt bli skådespelare som liten, men jag fick inte för min pappa., berättar hon.
Bröllopsresan bygger på hundratals filmade intervjuer men även djupdykningar i litteratur, debatt och forskning kring tiggeri. Genom de många rösterna har en föreställning formats om tiggande EU-migranters kamp för daglig överlevnad och hur de humanistiska värdena gestaltar sig i dag.
– Vi gjorde massor av intervjuer och i januari var materialet gigantiskt, säger Ylva Julén. Arbetet blev sedan att lägga örat till det och hitta berättelsen. Kondenserat allt. Dialogen är autentisk, men rytmiserad för att fungera dramatiskt.
Scenografin som visas föreställer den järnvägsbro i Linköpingstrakten som gav tak över huvudet åt Gabriela, Marian och flera andra tiggare. Scenen som ensemblen spelar upp för presskåren ger en inblick i tiggargemenskapen.
– Även om många tiggare inte har någonting så har de mycket. En gemenskap. De är tillsammans, skrattar, dansar och hjälper varandra. Det är oerhört viktigt, säger Gabriela Diia.
Idag bor hon i en lägenhet som tillhör teatern och får timlön. Nu hoppas hon att föreställningen ska bidra till att förändra människors syn på dem som sitter med en utsträckt hand utanför närbutiker och stormarknader.
– Jag hoppas är att den här föreställningen ska förändra något i människors medvetande och hjärtan. Kanske få folk att visa mer medmänsklighet. Jag begär inte att alla människor ska ge allt som de har till tiggare, men de kan få en tankeställare. Jag trodde aldrig själv att jag kunde bli en tiggare. Aldrig.
Under repetitionsarbetet Bröllopsresan reste ensemblen på Östgötateatern till den ensligt belägna rumänska byn Pauleasca för att möta sina roller Sile, Maria, Catalin, Silvia, Georghel och Valentin på hemmaplan. För Gabriela, som till skillnad från dem kommer från storstaden Timisoara, gav resan en ny syn på hemlandet.
– Det var 44 grader varmt, och de bodde i lerhus. De hade inga gator och ingen elektricitet. Jag är själv rumän och kände inte till hur folk i mitt land lever! utbrister hon.
Det omfattande arbetet med föreställningen har inneburit att Östgötateatern första gången på 18 år tvingas flytta fram en teaterpremiär på Stora Teatern. Senast det hände var när teatern satte upp Barbro Smeds pjäs ”Klassträffen” som även den byggde på ett större intervjumaterial. ”Bröllopsresan” får nu sin premiär på onsdag, den 4 november istället för på lördag.
– Det var ett lätt beslut. Vi har en jättespännande föreställning på gång, men den är stor och omfångsrik och inte färdig. Några dagar kommer att göra en jättestor skillnad, och efter att beslutet var fattat kändes det skönt och bra, säger teaterchef Johan Celander.