”Den första gång jag såg dig” spelar kapellmästare Alexander Ambec på sin keyboard i den ljumma sommarkvällen. Men trivseln är bedräglig. Spelet drar igång med en smäll!
Det är något konstigt som försiggår på Lyckeberga Pensionat. Någon skum typ smyger omkring med sprängdeg och roar sig med att skrämma upp pensionatets gäster. Den stackars fjärdingsmannen Janne tvingas slita sig från sitt schackbräde.
Trots smällarna sprider sig ett välbehag redan från start. Det står omedelbart klart att föreställningen kommer att bära vägen. Den här ensemblen är rutinerad och proffsig. Tempot är högt och tajmingen sitter. Repliker levereras på pricken rätt. Men så har också skådespelare som Frippe Pettersson, Anki Wastesson och Lotta Månsson mycket erfarenhet av genren folklustspel från bland annat Cederdalens friluftsteater. De kan konsten att spela ut hela sitt register. Anki Wastesson har glimten i ögat som operasångerskan Jenny Lilja, med ett synnerligen uppblåst ego och en röst som lovar mer än den håller. Lotta Månsson kliver med bravur in i rollen som rivjärnet Emma, pensionatets föreståndarinna. Och Frippe Pettersson gör fjärdingsmannen Janne på ett bullrande och myndigt vis, som hämtad ur en gammal pilsnerfilm.
Men Roger Melin står för den första höjdpunkten när hans knastertorre magister Wilhelm helt överraskande dansar loss med Jenny Silfvenius, eller Stockholmssnärtan Lizzy. Det är obetalbart! Roger Melin är aktiv i improvisationsteatern Impuls och påminner lite om John Cleese i sina komiska rörelsemönster. Jenny Silfvenius är skicklig dansare och kanske kunde ha fått visa det ännu mera, men hon gör även en stark folklustspel-debut.
Föreställningens regissör Johan Pettersson har tidigare satt upp Rent på Skandia och en serie Strindberg-föreställningar på Arbis. Han väckte reaktioner för något år sedan när han gick ut med att han ogillade lustiga hattar och föredrog teater med allvar. Men i rollen som Samfrid byter han plötsligt tokroliga huvudbonader och säger ”klämmigt” så många gånger att man tappar räkningen.
När Samfrid vimsar fram i full fart känns det bra att scenografin är rejäl och välbyggd. En solgul villa och en faluröd bod, med Svinsta skär i fonden. Kan det bli mer härlig svensk sommar än så?
Den här genren brukar vara trygg och förutsägbar. Sångnumren finns där (och i dem glimrar bland andra Eleonor Eriksson). Vi vet också att historien kommer att sluta med någon form av bröllopslycka och att allt ställs till rätta.
Därför är de oförutsägbara stråken uppiggande i Gideon Wahlbergs ”Tänk om jag gifter mig med August!”. Utan att spoila alltför mycket kan man kanske berätta att några av karaktärerna har sidor som vi först inte anat. Den rejäla karln kan visst ha en trans-läggning och böjelse för balett, det stenhårda rivjärnet släpper fram sina tårar och den välsvarvad skönheten Lizzy visar sig vara listigare än många anat.
Någon har sagt att folklustspel är som musikens sommarplågor, där publiken vill ha något skavsårsfritt. Just därför kan man välkomna att historien faktiskt rymmer ett dilemma med en polsk flykting som söker skydd. Men ska hon få hjälp – eller skickas tillbaka? Glättigheten får spela mot en botten av svärta, och frågeställningar kring flyktingmottagande är ju också aktuellt i vår egen tid.
Men mest av allt får vi skratt och en nostalgisk charm. Underhållningsfaktorn är hög – och allt avslutas i en visshet om att folklustspel faktiskt håller än. Även om man aldrig riktigt begriper vad som driver den där figuren ”Sprängdosan” eller vad i all sin dar de olika kärleksparen faller för hos varandra.