Närmare 90 år är den – Hjalmar Bergmans genombrottspjäs om Swedenhielms; en överklassfamilj med anor, hedersmoral, ett vackert hem – och skulder i överflöd.
– Man kan undra varför man ska spela den här gamla pjäsen. Det ska man helt enkelt för att den är så bra, inleder regissören Pontus Plænge pressträffen på Stora Teatern.
När Pontus Plænge häromåret plöjde romanen Clownen Jac återupptäckte han författaren Hjalmar Bergman. Han läste Swedenhielms – och blev berörd. Bland annat greps han av hur igenkännbart familjerelationerna beskrivs.
– Det handlar om familjerelationer, där man har förväntningar på varandra och lätt blir besviken och sviken. Man tystnar, går och bär på något som till slut exploderar, säger han.
Central i pjäsen är också diskussionen om vad det innebär att vara en hederlig människa.
– Idag förknippar vi ofta heder med en hederskultur som vi placerar någonstans långt bort – och fördömer. Men Hjalmar Bergman lägger det i vår kultur, säger Pontus Plænge.
Den bortskämde sonen Bo Swedenhielm lever med en traditionsenlig syn på att mannen måste försörja sin familj och tvekar därför inför kärleken. Rollen görs av Jesper Barkselius som till en början tyckte att pjäsen var en aning dammig.
– Jag tyckte att den låg långt bort från mig, och att tiderna, språket och vi människor har förändrats mycket sedan den skrevs. Men pjäsen har växt när vi har arbetat med den. Mycket av det som vi upplever som gammelmodigt lever fortfarande kvar i oss. Jag kan ärligt säga att jag skulle ha problem med att ha en mycket rikare fru. Det skulle få mig att känna mig liten och oförmögen, erkänner Jesper Barkselius.
Den ekonomiskt trängda familjen Swedenhielm sätter sitt hopp till att fadern, vetenskapsmannen Rolf, ska kamma hem ett Nobelpris. Det var regissören Pontus Plænge som ringde till film- och teaterlegendaren Sven Wollter och frågade om han ville spela Rolf senior i Norrköping.
– Jag tycker att han är en bra skådepelare och att rollen skulle passa honom väldigt bra. Men han är också en politiskt medveten person som ger oss chansen att låta pjäsen märka av klassperspektivet. Det är viktigt vem som gör huvudrollen, för att ens idéer ska slå rot, säger Pontus Plænge.
Läs hela artikeln i papperstidningen.