Nästan 20 år har gått sedan en liten lammunge skakade världen. Fåret Dolly, född utanför Edinburgh i Skottland, och var det första däggdjur med en genetiskt identisk mamma och utan pappa. Fortfarande har science fiction-känslan kring kloning inte släppt.
Musikalen Frankenstein, av dramatikern Kasper Hoff och musikern Kenneth Thordal, är skriven nästan två hundra år efter Mary Shelleys kända roman om monstret, skapat av mänskliga likdelar. Men vår tids monster är givetvis – en klon. Så släpp bilden av Boris Karloffs klassiska filmmonster med bult i halsen och hopsydd panna.
Historien tar sin början i en prisceremoni vid det universitet där den berömmelsetörstande vetenskapsmannen Frankenstein är verksam. Han får en medalj, men ser den som helt betydelselös. Han är plågsamt medveten om att hans forskning inte kommer att föra honom till historien.
Titelfiguren görs av Tobias Almborg, vars bekanta spelstil ger uttryck för all den förtvivlan och galenskap som Frankenstein-rollen kräver.
Vännen Albert försöker muntra upp honom – och de åker på en gemensam resa för att på ett fysiskt sätt nå högst i världen. Genom att bestiga Mount Everest. Det hjälper inte. Frankenstein vill ta livet av sig – ta konsekvenserna av att han inte levererat stordåd – och på så sätt bli en person som studenterna talar om med respekt. Men han räddas till livet av ett dråpligt sammanträffande som får oss att skratta högt i bänkraderna. Är det slumpen som räddar honom? Eller börjar någon styra och ställa med hans liv?
En avgörande roll i dramat har Frankensteins musa – den vackra och mystiska Elena – som dyker upp under de märkligaste omständigheter. Helena Nizics gör vad hon kan av rollen som är så svårgripbar. Både beräknande och naiv på samma gång.
Elena virvlar in med smicker, ungdomlig skönhet och vetenskaplig passion. Klart som bara den att Frankenstein faller för henne – och dras med i hennes besatthet att skapa en människa på konstgjord väg. Mer än så behöver vi inte borra ner oss i handlingen.
Den som väntar sig en svart rockmusikal blir kanske besviken på Frankenstein. Trots blixtar på scenen får vi ingen musikalisk urladdning. Genremässigt drar musiken åt visa och folkmusik, den vackra men lite skeva ljudbilden integreras fint i föreställningen, bidrar till att skapa stämning och binda ihop scenerna.
Tereza Andersson har skapat en mörk, tät och dråplig uppsättning som absolut är sevärd. Tillsammans med scenograf och tekniker får hon till eleganta scenbyten. Scenografin består till stor del av enorma bildskärmar, som växlar omgivning blixtsnabbt. Det bidrar till att föreställningen har bra framåtdriv.
Djävulen är vår ciceron i historien. Och ingen har väl missat att Anders Wendin gör den rollen. Han grinar inte illa, bär inga horn, utan har tagit fasta på den djupa sorgen och ensamheten hos den fallna ängeln. Det kan låta lovvärt, men resultatet blir en skugglik figur som är lite tam i sin framtoning. Kanske blir han mer kraftfull efter några föreställningar. Men på premiären var Richard Carlsohns rollfigurer mer djävulska än Djävulen själv. Han gnistrade av ondskefull karisma, energi och ärelystnad.
När vi är inne på skådespelarna måste Krister Kern nämnas. Hans yrkesskicklighet blir slående då han i en och samma föreställning glider över så vitt skilda roller. Den trofaste vännen Albert med benhård moralisk kompass. Den iskalla klonen – en sann karriärist. Men framför allt återger han helt mästerligt tafattheten hos en människoklon som måste lära sig leva på nytt.
Frankenstein är ingen lättsam underhållningsskräckis – utan framför allt en tankeväckande fantasi om mänsklig äregirighet och vilja att övervinna döden. Den återuppväcker onekligen de spekulationer, den fascination och de farhågor om framtiden som lammet Dolly väckte i oss för tjugo år sedan. Men den ställer också viktiga frågor kring vad våra minnen och erfarenheter betyder för det mänskliga jaget.