Ett debattdrama av djupaste svärta och av den mest dystre filosofen. George Orwell lade sina skrämmande tankar om världen 35 år framåt i tiden – nu redan passerade med lika många år.
Om Orwell – eller någon av hans samtida – hade kunnat föreställa sig hur tillvända vi blivit med övervakningskameror, med information som kommer från allvetande myndigheter, från icabutiken som vet att jag köper yoghurt, med människor som lever med skärmars information som en del av kroppen.
I Orwells värld är Partiet ett enda och universellt. Partiet är dessutom Ondskan, den som finns inom oss, det som för de flesta är svår att erkänna när vi aldrig har plågats, torterats, aldrig har behövt välja.
Orwell skrev sin framtidsdystopi. Det är fasansfullt och ångestskapande och scenversionen som nu ges på Östgötateatern med Riksteatern som medproducent, tar vara på det skräckinjagande, någon gång intill spekulationens gräns.
Dramat är inneslutet i en fantastisk vit kapsel med blinkande kalla lysrör. I bakgrunden finns videoinslag med kurvor, tabeller, gamla artiklar, Storebrors öga och det arbetsmaterial vår huvudperson Winston har i sin tjänst på Sanningsministeriet. Det är där historien revideras, orden, det nya språket, ges lämpligare omvänd betydelse och där allt gammalt i form av minnen, berättelser, visor, släktbindningar raderas. Det råkar vara i London, men gäller förstås överallt.
Även de som inte läst romanen känner nog till de bevingade begreppen; rena 1984 eller Storebror ser dig.
Det verkligt skrämmande med hjärntvätt, makten över människors tänkande, är att man aldrig vet om man blivit utsatt. Ingen kan säga att den är hjärntvättad. Kanske inte ens tro att någon kan påverka våra ”fria tankar”. I pjäsen poppar minnesfragment fram från en gammal föredetta-värld, en godare tid. Men nu har vi kärleksparet Winston och Julia. Bara det! Kärlek! En mycket skicklig erotisk sekvens står inte den moderna dansens berättande efter. Karin Franz Körlof är motparten i den pas de deuxen.
Regissören håller ihop denna vindlande historia med stark koncentration. Det är ändå inte lätt att känna sig säker på ont och gott, rätt och fel. Vi lider med Winston men med maktens värsta hotmedel blir också han en förrädare. En utveckling som Peter Jansson visar på ett mycket rakt och trovärdigt sätt. Ibland kommer bilderna från hans förtvivlade mardrömmar, men det är ingen tröst. Drömmarna speglar parets verklighet. Kärleken som ska vara det största ska visa sig vara futtig och en privat meningslöshet.
Visst är det ett debattdrama, säkerligen hållbart i alla tider. Fasorna ändras något, men som världens aktuella problem ser ut och som vi människor kan överraska med nya sidor, kommer Orwell alltid att kunna diskuteras. Som, vad ska vi göra? Att låta hundra blommor blomma visade sig inte så fruktbart. Ska vi kanske kryssa för åldersgräns för användande av sociala medier?