Regissören Josette Bushell-Mingo har många uppdrag, och fick förhinder att medverka på pressträffen i Norrköping. Men hon smiter ut från mötet på Svenska Filminstitutet, där hon är ledamot, för att tala med Norrköpingspressen via Skype.
Lorraine Hansberrys pjäs ”En druva i solen” räknas som en självklar Broadway-klassiker. Den utspelas sent 50-tal i ett Chicago präglat av rasism och skildrar en svart familj och dess kamp för att bli accepterad av medelklassen. Den uruppfördes 1959 med Sidney Poitier i huvudrollen och har sedan dess blivit både Hollywood-film och musikal.
Efter ett drygt halvsekel nådde pjäsen Sverige. Den 5 februari hade den nordisk premiär på Riksteatern i Hallunda. Föreställningen är nu på en landsomfattande turné som når Norrköping i kväll, den 2 mars.
– Oavsett om du gillar föreställningen eller inte, när du sitter där i salongen så kommer du att bevittna du något historiskt, säger Josette Bushell-Mingo.
Hennes uppsättning ligger nära originalet, och hon vill att skådespelarna ska ha ett tempo och tydlighet så att publiken inte missar ett ord i texten.
– Publiken är värd att se pjäsen som den är och får en känsla av att se en film eller att vara i USA.
Varför tror du att den inte har satts upp tidigare i Sverige?
– Jag tror att alla vet svaret. Det handlar om konstnärlig ignorans i förhållande till vad som är en klassiker. Det finns rasism och en naiv attityd kring andra kulturers historier, som man inte tror har något att säga oss. Det här är uppfattningar som fortfarande finns i scenkonstvärlden. Vi har kanske också en skev bild av vad en klassiker egentligen är och att det skulle vara något gammeldags eller negativt.
– Men vi kulturarbetare ska egentligen producera en så rik repertoar som möjligt av uppsättningar så att allmänheten har möjligheter att välja vad man vill se.
Vad kan den berätta för oss idag?
– Att mycket har för ändrats, men mycket inte alls har förändrats. Mamman i pjäsen pratar från en annan tid, med andra ord än vi är vana vid, men grunden – moderskärleken – är densamma. Det finns också fortfarande förtryck och rasism i vår tid.
Hur har det varit att jobba ihop med ensemblen?
– Det har varit extraordinärt. Många har gjort personliga resor genom glädje och sorg, med tanke på rasismen som finns också i Sverige. Alla i rollerna är afrosvenskar förutom en vit skådespelare. På så sätt är situationen motsatt den vanliga, alltså att den svarta skådespelaren är ensam, eller inte representerad alls.
– Det har varit mycket glädje och engagemang, sorg och stolthet. Det har varit tystnad, tårar och glädje i rummet. Det har varit annorlunda för ensemblen att slippa känna ”oj, det här är en roll som bara vita har gjort. Hoppas publiken accepterar mig”.
– Men framför allt har arbetet genomsyrats av glädje! Lorraine skrev en fantastisk pjäs. Vi har också försökt att inte glömma alla dem som ligger bakom den här pjäsen, alla som har offrat sina liv för att vi ska kunna framföra den här pjäsen på scenen. Det har varit en motivation för oss.
011-200454