Land mot stad – denna dikotomi har vuxit fram som en ny politisk stridslinje de senare åren. Men det stannar inte vid politik utan inverkar också på till exempel i vilken grad som teateruppsättningar i landet blir recenserade och uppmärksammade. Om detta hölls på onsdagen ett välbesökt seminarium betitlat "Att verka i periferin" inom ramen för Scenkonstbiennalen.
Inbjudna var kritikerna Lars Ring från Svenska Dagbladet samt Pia Huss, frilansskribent som inte bara fick delta i diskussionen utan dessutom medverkade i vad som döpts till "recensionsakuten". Ett antal uppsättningar från norra delen av Sverige (som inte recenserats i de stora Stockholmstidningarna) presenterades muntligt till ett bildspel och så visades en videoteaser för var och en. Därefter fick de två kritikerna 2,5 minuter på sig att recensera det de just sett – inte en helt lätt uppgift vilket de också framhöll, de fick dock applåder efter sina försök.
Men huvudfrågan – vilket recensionsakuten satte fingret på – var alltså svårigheterna för teatrar utanför storstäderna att bli uppmärksammade av de stora tidningarnas recensenter (som har stor tyngd i sammanhanget) men även om kritikens roll i en ny tid.
– Det är stora frågor. Vi har sett stora förändringar i medievärlden men också i teatervärlden, betonade Lars Ring som pekade på hur antalet scener vuxit de senare decennierna.
– När det gäller mediesituationen är den otroligt pressad, papperstidningen är på väg bort. Men varje klick på webben mäts och det är väl så att skriva om teater inte är någon lysande affär för tidningen.
Pia Huss höll med om att ekonomiska faktorer spelar in men pekade också på en annan aspekt av internet, bloggar och de sociala medierna:
– Digitaliseringen har lett till att var och en är sin egen kritiker. Det är naturligtvis var och ens rätt att tycka om teater men samtidigt undergrävs kunnandet, det blir mycket allmänt löst tyckande.
Johanna Salander, konstnärlig ledare för Ögonblicksteatern i Umeå menade att det också handlar om val man gör.
– Vi spelar ju också föreställningar i Stockholm och då är det ibland svårt att förstå prioriteringarna när man väljer bort oss. Måste vi samla ett antal pjäser i en biennal i Umeå för att det ska vara värt att komma för storstadsrecensenterna?
Detta var egentligen inget dumt förslag enligt de två kritikerna som enligt egen utsago blev mycket sugna att på riktigt att se de föreställningar de just snabbrecenserat.