Pjäsen har under hösten spelats i Linköping. Nu flyttar föreställningen över till Norrköping, med premiär i kväll.
I regissören och koreografen Michaela Granits tolkning av "Misantropen", en pjäs som skrevs av Molière 1666, möter barocken vår egen tid och blir en "komisk mardröm om att vara fången i samhällets konventioner".
– Det som är intressant med pjäsen är att det är både en komedi och en tragedi – en tragikomedi, säger Michaela Granit.
Det är en historia med många bottnar, en skrattspegel, med teman som det sociala spelet mellan människor, vad utanförskap kan leda till, kärlek, behovet av att synas, som på dagens Facebook, och kompromisslöshet.
Ann-Sofie Andersson Kern spelar Célimène, en kvinna med makt och position, i 1600-talets hovmiljö, där skvaller var en del av spelet där det gällde att bevaka sin plats i hierarkin. Samtidigt hände det mycket i världen, runt den isolerade bubblan.
– Det tyckte jag var intressant att ställa i relation till vår tid, där vi också nu i västvärlden har vårt isolerade hov och miljö. När det händer väldigt mycket finns det också en blick på sig själv och sitt eget, och att försöka hålla sin position eller sin välfärd – samtidigt som det är en tuff och turbulent tid, säger Michaela Granit.
Jesper Barkselius spelar författaren Alceste, misantropen, som hatar världen och levererar sina sanningar oavsett konsekvenserna.
– Han säger att han är en sanningssägare, han kritiserar allt och alla, den här miljön och sättet att vara. Men det intressanta som Molière gör, det är att han är en del av allt detta själv. Sedan är han passionerat förälskad i Célimène, som på ytan är motsatsen. Hon vill ha frihet, ha sin plats – men hon är också attraherad av honom, säger Michaela Granit.
Jesper Barkselius beskriver sin rollfigur som en man som "ruttnat på all yta, flärd och glossighet" och vill vara rak och ärlig. Samtidigt finns det en trångsynthet i det sättet att leva, säger han.
I pjäsen finns tankar och funderingar som vi fortfarande brottas med än i dag, menar Barkselius.
– På 350 år har vi inte blivit så mycket klokare.
I föreställningen talar alla på vers, rimmar hela tiden, något Michaela Granit liknar vid direktheten i dagens rap. Ibland spricker versformen och språket blir nutida. Granit talar också om mycket rörelse, dans, sång, lekfullhet, sinnlighet, underhållning, masker och komik.
Michaela Granit har haft ett tätt konstnärligt samarbete med scenografen och kostymören Karin Lind.