Vreden förlöste bokdebuten

– Om jag får önska något så är det att den här boken ska påverka läsarna. Kanske kan någon förändras av den, hindra sig själv eller be om förlåtelse, säger hon.

"Den första lögnen" börjar i ett stekhett Thailand 2010, fast handlingens smärtpunkt utspelas 13 år tidigare på en alkoholindränkt hemmafest i Visby. 16-åriga Josefine har kommit dit för snygge Oskars skull, men uppvaknandet efter festen blir brutalt; i berusat tillstånd har hon blivit utsatt för en grov gruppvåldtäkt. Polisförhören och den efterföljande rättegången blir en mardröm: Josefines vittnesmål ifrågasätts, ord står mot ord och förövarna går fria utan repressalier.

Hur lång tid klarar man sig undan på en lögn? Oskar, Jonas och Rikard är vuxna och väletablerade när det plötsligt börjar dyka upp mejl och sms som petar hål på den bubbla de levt i sedan 1997. Någon därute vet exakt vad som hände på festen i Visby och plötsligt står hela den trygga tillvaro de lever i nu på spel.

Det brott som har begåtts är vedervärdigt, men Sara Larsson har ansträngt sig för att inte framställa förövarna som monster. Oskar, Rikard och Jonas är "vanliga killar", personlighetstyper som kan urskiljas i varenda högstadieklass runt om i landet.

– Jag skulle kunna räkna upp dem i min klass som skulle ha kunnat bli Josefine, och ett par som skulle kunnat bli både Jonas och Oskar. Jag ville på något sätt visa att vi kan alla hamna där, genom grupptryck och genom en acceptans för att killar inte alltid kan hejda sig. Då måste de här killarna också framstå som mänskliga.

Katarina Wennstams debattbok "Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på våldtäkt" var en viktig inspirationskälla. Stephan Mendel-Enks "Med uppenbar känsla för stil", om hur manlighetsnormen skapas i samhället, en annan. Engagemanget för utsatta och mot diskriminerande normer i samhället har Sara Larsson burit med sig ända sedan uppväxten i Grebbestad. I 11-12-års åldern startade hon en egen tidning tillsammans med två kompisar, där de bland annat skrev om ämnen som apartheid och den pågående svältkatastrofen i Etiopien.

Hon förverkligade aldrig drömmen om att bli journalist, men hade alltid i bakhuvudet att hon någon gång skulle skriva en bok. 2010 var det dags. Hon tog tjänstledigt från jobbet, reste till Thailand med sin åttaårige son och satte i gång att skriva. Då var det som om en fördämning brustit, orden forsade fram och hon skrev färdigt en tredjedel av boken.

– På gott och ont, konstaterar Sara Larsson.

Sedan tog det i princip fem år innan "Den första lögnen" var helt färdig. Av privata skäl blev den liggande i två år och när hon väl kom i gång igen började tre års mödosamma kompletteringar och omskrivningar. Så här i efterhand ser hon det som sin skrivarskola.

– Det har varit jättelärorikt. Hade den inte blivit utgiven så hade resan i alla fall varit en värdefull erfarenhet, säger hon och konstaterar att skrivandet ändå mestadels har varit en lustfylld process:

– Att skriva är som att gå in i en annan värld på något sätt. Det är så häftigt att sätta sig på morgonen och så på kvällen finns det en person där som har börjat leva ett liv.

Redan nu har hon planer på en ny bok. Förmodligen blir det en spänningsroman även den här gången med ett tungt och viktigt ämne som utgångspunkt. Engagemanget och ja, vreden, måste finnas där som motor i hennes skrivprojekt.

– Jag hoppas att böckerna inte upplevs som så arga. Men det är nog viktigt att det finns en ilska där när jag börjar skriva, över att saker är på ett visst sätt, och en önskan att det vore annorlunda