Låt oss säga det med en gång: "Barockt" är en tät utställning som rymmer såväl Rembrandt som den samtida belgiska vaxskulptören Berlinde de Bruyckere.
Den sistnämnda väckte stor uppmärksamhet på fjolårets Venedigbiennal med sitt nakna knotiga vaxträd, berättar Estelle af Malmborg. När hon kontaktade den svårt upptagna konstnären var det just hängningen tillsammans med några av barockens mästare, inlånade från Nationalmuseum, som fick henne att tacka ja.
Längst in i Kulturhuset talar nu Berlinde de Bruyckeres förvridna lik i vax med Georges de la Tours 1600-talsmålning av asketen och botgöraren Hieronymus. Det huvudlösa liket kan ses som en fysisk fortsättning på målningen som även den föreställer en människa av kött och blod snarare än ett eteriskt helgon.
Det udda och bisarraVad är då egentligen det barocka? Det överdådiga, praktfulla, smaklösa, bisarra och udda. Men också en ständig upptagenhet vid dödens närvaro och alltets förgänglighet. Att hitta en enda gemensam nämnare för utställningens 100 verk är inte helt enkelt.
– Den här konsten talar till känslorna. Det har konsthistorikerna ändå lyckats komma överens om, säger Linda Hinners.
Som intendent på Nationalmuseum och den andra av utställningens två kuratorer, är hon mer än nöjd över att se några av museets gamla dyrgripar i en helt ny ljussättning.
Mellan Annika von Hausswolffs och Ylva Oglands sinsemellan helt olika bilder och målningar av nakna kvinnokroppar tronar nu Jacob Jordaens 1600-talsmålning av Kung Kandaules nakna gemål på väg in i sovgemaket. I ljussättningen på Kulturhuset blir den plötsligt något helt annat än i gamla Nationalmuseum.
Läs hela artikeln i papperstidningen.