Fincher skildrar äktenskapets terror

"Vi gifter oss med fel personer eftersom vi inte känner oss själva". Så skriver filosofen Alain de Botton i sin text "How we end up marrying the wrong people", som blev uppmärksammad av författaren Ann Heberlein i somras, och fortsätter: "Misstaget vi gör är att vi tror att vi är speciella, att vi två och vår kärlek är av en särskild sort".

Huvudpersonerna Nick och Amy Dunne i Gillian Flynns bästsäljare "Gone girl" är paradexempel på hur lätt det är att gå i den fällan och vilken dramatik som kan uppstå när de narcissistiska fasaderna rämnar.

På ett snabbt besök i Stockholm berättar David Fincher att det var just tanken på rämnande fasader som lockade honom in i projektet att göra film av "Gone girl", som får biopremiär på fredag.

Man skulle kunna tro att en person som fantiserat fram geniala vidrigheter som "Seven" och "Zodiac" – och som har rykte om sig att vara en perfektionistisk demonregissör – kunde vara lätt skräckinjagande. Men David Fincher, bekvämt halvliggande på en hotellsoffa, släpper lydigt sin Ipad när det är dags för intervju, hälsar trevligt och utvecklar resonemanget.

– Det finns ju något som kallas "smekmånadsfasen" men det som Gillian pratar om, och som är betydligt mer destruktivt, är känslan som kan uppkomma tre år in i ett äktenskap av att "nu kan jag inte fejka detta längre, för det är utmattande". Då reagerar så klart den andre: "Hur vågar du sluta vara den där personen som du sa att du var".

Förutom en deppig titt på äktenskapet som institution är "Gone girl" en bladvändar-thriller där huvudpersonerna går från ett medieglassigt och ekonomiskt bekymmersfritt liv i New York till att utblottade flytta till Nicks hemstad i Missouri för att börja om.

Samma dag som de ska fira sitt femårsjubileum försvinner Amy från hemmet. En polisutredning tar vid och snart blir Nick huvudmisstänkt.

Nya oväntade fakta dyker upp och publiken hålls länge lika ovetande om filmens sanna natur som ett nyförälskat par gör om varandras djupaste inre.

"Gone girl" är också en kritisk titt på medierna och en emotionellt störd samtid, vilket är klassiskt Fincher-territorium. Många scener är filmade i halvdunkel där ansiktena är mörklagda, som för att understryka den ambivalenta stämningen.

Den lätt oroväckande musiken är gjord av Trent Reznor och Atticus Ross, som även tonsatt Finchers "The social network" och "The girl with the dragon tattoo".

Sist David Fincher besökte Stockholm var i samband med premiären av just "The girl with the dragon tattoo", som inte levde upp till förväntningarna trots att den drog in nästan en kvarts miljard dollar världen över.

David Fincher verkar se osentimentalt på saken, plus och minus gick inte ihop och då är det inte givet med en uppföljare. Men helt död är den amerikanska filmversionen av Stieg Larssons trilogi inte. Många miljoner är lagda på rättigheter och manus och enligt David Fincher är det manus som nu finns "väldigt spännande och mycket olikt boken". När jag frågar på vilket sätt lutar han sig fram och kisar med ögonen och ger ett smakprov på den där omtalade personan som inte drar sig för dålig stämning och säger "Varför skulle jag avslöja det?".

Att vi alla är mer eller mindre störda och att vi därför måste välja partner med en typ av galenskap vi kan leva med är Alain de Bottons slutsats för att lyckas med äktenskapet. Redan på första dejten borde man fråga "på vilket sätt är du galen?". Det hade kanske varit bra för Nick och Amy.

David Fincher är själv inne på äktenskap nummer två och säger att han tycker att det är komplicerat att vara gift och att man måste utgå från en otroligt ärlig grund för att lyckas.

– Det handlar också om att det kan vara svårt att inse vad man vill ha ut av livet. Vi har idéer om att vi är så utvecklade som art men egentligen är vi väldigt simpla. Det är bäst att inte komplicera saker. (TT)