Som ett Fleetwood Mac filtrerat genom de senaste årtiondenas svenska pophistoria. Eller som om Björn Olsson, The Band och Kate Bush bildat ett melankoliskt dansband. När man lyssnar på Amasons välproducerade popharmonier är det svårt att föreställa sig att deras samlade utgivning jammats fram på bara fyra inspelningstillfällen.
– Amason var ett experiment redan från början. Vi hade mycket gemensamt men gjorde samtidigt väldigt olika saker, kunde det funka att göra musik spontant, säger Gustaf Ejstes, till vardags sångare i Dungen.
Med facit i hand ser experimentet ut att ha lyckats. Två år efter bandets debut-ep har barndomsvännerna i Amason Grammisnominerats, spelat på Way Out West och Roskildefestivalen och landat på många svenska kritikers årsbästalistor både 2013 och 2014.
Den ambitionen saknades från början helt hos bandet, något de i dag tror var en förutsättning för att de kunnat skapa radiohits som "Went to war" efter att bara ha existerat i några timmar.
– Avsaknaden av ängslighet är nog det jag gillar mest med Amason. Vi testade något som kändes kul, att det funkade blev en bonus. Vi tar inte bandet med en klackspark i dag, men allt bygger på den känslan, säger Pontus Winberg.
Brokig skaraEn annan förklaring till den snabba tonträffen kan ligga hos medlemmarnas bakgrunder. Sångerskan Amanda Bergman har tidigare gjort musik som Idiot Wind och Hajen, Gustaf Ejstes sjunger i Dungen, Pontus Winnberg har producerat låtar åt Britney Spears, Kylie Minogue och Jennifer Lopez med producentduon Bloodshy & Avant medan Petter Winnberg och Nils Törnqvist spelar med Little Majorette.
– Vi har legat ganska långt ifrån varandra musikaliskt, men har fått ha tillit till de andra. Om någon vill dra åt ett särskilt håll har man haft förtroende för att den vet vad de sysslar med, säger Petter Winnberg.
Skillnaderna tar sig även fysiska uttryck. Slokhattar, 70-talsskägg och fransade mockajackor blandas med propra kavajer, bandtröjor och sotarmössor.
Samma brokighet som blir till en fungerande helhet i musiken. Amason blandar alternativt 70- och 80-tal med svensk samtid, och bildar en sorts brygga mellan Soft Cell och Peter Bjorn and John.
Hastighet framför prestigeSjälva har Amason svårt att sätta ord debutalbumet "Sky city".
– Såhär: albumet består i grunden av olika låtar...
Gustaf Estjes kommer av sig.
– Korta och långa toner?, skrattar Petter Winnberg.
– Du får ta det där Mighty Boosh-säget, säger Amanda Bergman.
– It's a bit from the past, a bit from the future, combined into something not quite as good as either, säger Pontus Winnberg.
Enligt bandet har allt gått så snabbt att de inte riktigt hunnit ställa sig bredvid och tänka igenom det. En hastighet som präglar hela "Sky city": Låtar som "Ålen", "Älgen" och "Duvan" är döpta efter vilket djur de låter som, snarare än på förhand färdiga låtidéer.
– Det som är bra med Amason är att det varit ett ledigt projekt redan från början. Det får bli vad det blir, säger Amanda Bergman
– Förhoppningsvis kan vi ha en lika organisk process i framtiden – att inte ha en förutfattad idé om hur musiken ska låta. Avsaknaden av prestige är så himla bra när man gör musik, men om skivan får lite framgång kanske det förändras. Det är svårt att hålla kvar vid, säger Pontus Winnberg. (TT)