■ Det var 2007. Snart skulle det bevisas att fem tonårstjejer från en Stockholmsförort är fler än fyra fysiker från NASA om man vill åstadkomma raketdrift.
Those Dancing Days självbetitlade debut-ep drog iväg med bandet på en resa som de knappt hunnit landa ifrån, fyra år senare.
- Vi blev stora så här fort, nu har vi varit tvungna att börja om lite grand. Förra gången sålde vi slut Coco Club i London, men nu får vi jobba upp oss och etablera oss på riktigt, inte bara i den där hajpen, säger gitarristen Rebecka Rolfart.
Läskig hajp
Hon hinner inte avsluta meningen innan keyboardisten Lisa Pyk fyller i:
- Det är lite läskigt med hajper för de går över så fort, men det har ju inte vi gjort.
Nej. Den 25 februari släpper gruppen sitt andra album, Daydreams and nightmares. Skivan är producerad av Patrik Berger som arbetat med artister som Robyn, Tove Styrke och Darin. Han fick Those Dancing Days att tänka om och höja kraven på sig själva. Resultatet är ett album som är tajtare, hårdare och mer direkt än någonting bandet släppt tidigare. Med skivan vill de förändra bilden av sig själva som glada amatörer.
- När vi spelade in ep:n tyckte vi att de låtarna var skitsvåra och vi spelade så bra vi kunde, nu låter vi så här. Det är en naturlig utveckling. Vi har turnerat så himla mycket och vår målsättning har varit att den kraft vi har på scenen ska höras på skivan, säger Mimmi Evrell, bandets basist.
"Så jävla hårt"
Om de första framgångarna berodde mycket på den entusiasm bandet utstrålar live vill de med sin nya platta visa att de vuxit som musiker och låtskrivare.
- Med soundet på skivan var det mycket som att nu ska vi fan visa dem. Vi var väldigt mycket "gullebandet från Nacka" från början. Från början tyckte folk att det var kul när vi spelade fel live, men sånt gör en ju bara förbannad. När vi skriver låtar nu vill vi att det ska vara så jävla hårt att folk bara håller käften, säger trumslagaren Cissi Efraimsson.