Riktar kameran mot barndomen
Regissören Josef Fares vilar upp sig genom att jobba. Efter den delvis självbiografiska Libanonfilmen "Zozo" ska han börja skriva på en kärleksfilm - mitt i Bergmanland på Fårö.
"Zozo" är Josef Fares tredje film - och hans mest allvarliga. "De som sett mina tidigare filmer kommer att se stor skillnad men ändå känna igen sig", säger han. Foto: Henrik Montgomery/Pressens Bild
Foto:
Huvudpersonen, pojken Zozo, är granne med kaos i inbördeskrigets Libanon när katastrofen inträffar och Zozo skiljs från sin familj. Fristaden heter Sverige, ett land han aldrig hört talas om tidigare.
Precis som Josef Fares själv växer Zozo upp i Beirut. Han bor på samma gata som familjen Fares och går i Josefs skola - men Josef Fares är noga med att poängtera att filmen inte är osminkad verklighet.
- Den är helt klart inspirerad av mitt liv, men den är långt från sanningen. Det är inte "Ondskan". Men jag skulle ljuga om jag sa att den inte har med mig att göra. Den är inspirerad av mig, många situationer, händelser och tankar går igen. Men Zozo är mycket coolare än jag någonsin varit.
<B>+ Och du kom inte ensam till Sverige?</B>
- Nej, jag hade familj och allt med mig. Men sättet att se på Libanon, längtan till ett nytt land, drömmen om att det är bättre på andra sidan... Det är ganska likt - och sedan problemen som dyker upp i det nya landet. "Zozo" har betytt väldigt mycket för mig, den är en mycket mer personlig historia än de tidigare.
<B>+ Hur gammal var du när ni flydde?</B>
- Jag var tio år, och jag kommer ihåg väldigt mycket. Jag såg en hel del. Men grejen är att jag inte tyckte att det var så läskigt, jag förstod inte faran. Men nu när jag hör morsan berätta är det bara whoah! Hon kunde vara hemma och höra på radion att en skolbuss sprängts, och jag och mina bröder åkte alltid skolbuss.
Nästan spännande
- Men då... Det var hemskt, men jag tyckte nästan att det var spännande, jag blev laddad på något sätt. Det kändes som att det hände någonting. Vi gick ner till skyddsrummet och träffade massa polare. Jag insåg inte allvaret. Det var värre för min storebror, han fick en bomb framför sig när de bombade precis vid vårt hus. Det var inte så att bara militära mål blev träffade.
<B>+ Tror du att det var en skyddsmekanism hos dig att inte ta till dig det hotfulla?</B>
- Ja, och jag tror att mina föräldrar avdramatiserade det för oss, och det tycker jag var bra. De ville inte att deras barn skulle inse att de kunde bli dödade.
<B>+ Hur stor del av filmen utspelas i Libanon?</B>
- Hälften. Mitt i filmen kommer han till Sverige. Och jag tror att "Zozo" är en bra film för Sverige, kanske får man ökad förståelse för invandringen. Vi tänker inte på varför invandrarna kommer hit. Som mina föräldrar, de har vänner och jobb där, och så flyr de hit. Det är svårt som förälder att integreras, barnen har lättare att lära sig språket. Jag kan förstå att vissa blir bittra.
- Tänk dig själv om Göran Persson skulle bli helt galen och säga "fuck you, jag ska döda dig", du känner dig hotad, de bombar gatan nedanför - och då åker du till Libanon. Säg att du är 45 år, ska du lära dig språket och jobba som journalist där? Då köper du nog hellre ett litet hak och säljer piroger.
<B>+ Var inspelningen första gången som du kom tillbaka till Beirut sedan ni flydde?</B>
- Mm. Det var i mars i fjol som vi kom dit för att kolla miljöer, inspelningen började i oktober. En bra sak med att filma i Libanon var att jag fick lära mig språket mer, jag blev mycket starkare på mitt hemspråk, arabiska. Och det var en häftig upplevelse att se vårt gamla hus. Vi var sju personer i familjen och bodde i en lägenhet som inte var mer än 35 kvadrat - och ändå kommer jag ihåg hur jag sprang omkring därinne och lekte.
<B>+ Var det några av era gamla grannar som bodde kvar?</B>
- Alla. Exakt samma grannar. Och de kände igen mig - "tjena, läget?" Men det är inte som i Sverige, där gillar man att vara tillsammans. Det är konstigt om du inte känner dina grannar, då är du lite skum. Här är det tvärtom.
"Zozo" blir en allvarligare film än dina två tidigare. Tyckte du att det var svårt att hitta balansen mellan humor och allvar?
- Grejen är att jag tänker inte i humortermer, det är en del av mig bara. Jag har en allvarlig sida, men 90 procent av tiden är jag en barnslig person som larvar mig, leker och spelar tv-spel. På den första testvisningen av "Zozo" blev jag chockad när så många garvade, jag trodde inte att det skulle bli ett enda garv. Men den är helt annorlunda; de som sett mina tidigare filmer kommer att se stor skillnad men ändå känna igen sig.
<B>+ Vad gör du under resten av sommaren?</B>
- Jag tänkte åka till Vietnam, sen ändrade jag mig och bestämde mig för att dra till Fårö. Jag ska jobba där, skriva. Jag har en väldigt stark idé som jag vill testa, så jag åker dit med en polare som skriver på en bok. Så gjorde jag med "Zozo" också.
<B>+ Vad är det för film du ska skriva?</B>
- Det är så ofärdigt ännu, bara på idéstadiet, men jag ska testa om det funkar. Det blir åt kärlekshållet. Och så får jag se om jag kan få tag i Ingmar Bergman där. När jag var på Fårö sist frågade jag var han bor, men det är ju ingen som berättar det. Bergman släppte inte ens in Woody Allen, har jag hört.
FOTNOT: "Zozo" har premiär den 2 sepember.
Så jobbar vi med nyheter