Rikard Wolff gör bokslut

Det är bokslutens tid för Rikard Wolff. Efter 25 år som skådespelare och tio år som skivartist, känner han att det är dags att börja om. Starta på nytt.
- Jag är 47 år gammal. Jag har precis blivit farsa. Och jag ger ut en samlingsskiva. Det känns som om jag börjar från noll igen. Nu är jag på ruta ett.

Samlingskiva
Samlingsskivan "Allt du kan önska" kommer snart ut. Där samlas det bästa av hans tio år som sångare, allt från Edith Piaf till hans egna låtar.
- Samlingsskivan är mitt arv, och den är jag jättestolt över. Men nu längtar jag efter att göra mer eget material. Det har blivit lite väl mycket covers de senaste åren. Jag har lyssnat på Eva Dahlgrens nya skiva, och det är jättebra. Verkligen jättebra. "Jag vill verkligen skriva låtar nu", kände jag när jag hörde den.
Men innan det är dags för utgivning av plattan, ska han ha urpremiär på "Sympati för djävulen" den 19 oktober. En pjäs som är specialskriven för honom, av dramatikern Lucas Svensson. Huvudperson, och enda roll, är den tyska teatermannen Gustaf Gründgens. En tvetydig man, en kappvändare som gick från att vara kommunist till att bli nazistisk medlöpare under andra världskriget.

Stor skådespelare
- Hans historia handlar mycket om att överleva, att vända kappan efter vinden och uppträda i tre olika skepnader genom historien. Det tycker jag är fascinerande, framför allt eftersom han uppenbarligen var en väldigt begåvad människa. Man kommer inte undan med att säga att han var en medlöpare med tvivelaktig moral.
Gustaf Gründgens var en av de allra största tyska skådespelarna. Under nazitiden blev han erbjuden en privilegierad tillvaro, under förutsättning att han omfamnade den nya regimens ideologi. Det gjorde han, trots att han innan kriget varit vänsterradikal. Han var dessutom homosexuell, vilket komplicerade saken ytterligare. När Claus Mann skrev sin roman "Mefisto" var Gustaf Gründgens förlagan till bokens huvudperson. För Rikard Wolff var det extra lockande att spela någon från den här historiska perioden. Weimar-republikens Tyskland och den kulturella explosion som fanns där har alltid intresserat honom.
- Kanske för att man upplever att vår tid är lik den tiden. Vi har en tid full av starka motsättningar. Både en stor frihet, men också stora sociala motsättningar och en väldigt stark politisk polarisering. Vi har totalitära krafter som lurar runt hörnet, samtidigt som vi har en relativ frihet som vi kanske aldrig tidigare haft.

<B>+ Du kommer själv från en judisk familj. Färgar det din tolkning av en nazistisk medlöpare?</B>
- Det gör det säkert. Men min grundhållning är att söka det oväntade. Här lockar ju själva grundidén: att man berättar om en av historiens farligaste perioder för alla avvikare: politiska avvikare, sexuella avvikare, religiösa avvikare. Och man gestaltar en historia om en person som var homosexuell, men som lyckas ta sig fram ändå.
I "Sympati för djävulen" står Rikard Wolff återigen ensam på scenen. Det har blivit något av ett varumärke för honom. Inte för att han alltid gör det; nyligen kunde han ses i en stor ensemble spela Salieri, Mozarts obegåvade antagonist. Men soloföreställningen har han återkommit till.
- Jag älskar det här enkla mötet rakt av med publiken. Jag har ju stått som soloartist så länge jag har hållit på. Redan 1982 spelade jag en Brel-föreställning i Gubbängen. Det var första gången jag stod ensam på scen.

<B>+ Varför gillar du det?<(B>
- Jag kliver in på scenen och ingen kan ta hand om mig. Det finns inga andra skådespelare som kan rädda mig om jag har en dålig dag.

Information till våra läsare

Rikard Wolff gör bokslut