I utställningssalen på Kulturhuset i Stockholm möts besökarna av rader av porträtt, i alla tekniker. Längre in visas tv-animationer, figurativt och abstrakt måleri, teckningar, illustrationer, kollage och skisser, tillsammans med en vägg täckt av böcker och utdrag ur filmatiseringar av folkkära romaner som "Vem älskar Yngve Frej". Att Stig Claesson rörde sig fritt mellan konstformerna är välkänt, men hans mångsidighet och produktivitet blir ändå slående när det dessutom framgår att det som visas bara är en bråkdel av hans skapande.
Samtidigt som utställningen "Slas. Jag minns dig nog" öppnar på Kulturhuset ges författaren Niklas Rådströms vänporträtt av Stig Claesson ut. "Stig." är en berättelse om deras vänskap, men också om skapandets vardag. Med avstamp i den produktivitet som blir så tydlig i utställningen på Kulturhuset skriver Niklas Rådström om författarens och konstnärens förhållningssätt till sitt arbete.
- Jag lärde mig oerhört av Stigs förhållningssätt till arbetet, hur man arbetar som konstnär och författare, säger Niklas Rådström.
Tog konsten på allvar
Att varje dag arbeta, att inte vänta på inspiration, var för Stig Claesson ett sätt att hålla sig till kärnan: barnets upptäckarglädje och en oförfalskad blick på tillvaron. Men han brukade också säga att om arbetslusten tröt var det bara att rada upp senaste veckans räkningar på skrivmaskinen för att genast få inspirationen att återvända.
- Visst kan man säga att Stig hade en krass syn på skapandet, men därmed inte sagt att han inte tog konsten på allvar. Däremot skulle han aldrig demonstrera det allvaret, eller de estetiska val som ryms i konstnärskapet. Att göra konst som skriker "det här är konst" var honom helt främmande.
Det var i slutet av 1970-talet som de båda stötte ihop på östra Södermalm, någonstans mellan Niklas Rådströms lägenhet och Stig Claessons ateljé. Möjligen lockades de båda av Stig Claessons vänskap med Niklas Rådströms far, författaren Pär Rådström. En ny vänskap växte fram och i flera år åt de dagligen lunch tillsammans på Gyllene Freden, eller badade bastu på Hotell Reisen.
- Den Stig jag kände var något annat än den offentliga Slas-bilden, den bohemiska Söderkillen som satt och drack pilsner.
Av sina vänner kallades Stig Claesson aldrig för Slas, redan när smeknamnet föddes var det snarare ett varumärke. Fortfarande tror Niklas Rådström att det finns en risk att Slas blir en figur, ett passerat varumärke i litteraturhistorien.
- Men det finns absolut ett tiotal böcker som berättar något unikt om vårt samhälle och som dessutom gör det på ett unikt sätt. När han var som bäst var han en språkkonstnär med ett fantastiskt poetiskt värde.
Förlorade erfarenheter
Med sin bok om Slas vill Niklas Rådström berätta om delar av vår erfarenhet och vår identitet som gått förlorade, som representerades av Stig Claesson och hans generation.
- Han och hans generation var de sista som kunde skildra en landsbygd där man visste hur man hässjade hö. Jag skriver om Stig Claesson, men framför allt är det en berättelse om det som inte finns längre: det Bondesverige och det Södermalm som Stig skildrade, hans konstnärsideal och arbetsstolthet.