Det började som en konsertfilm om en svensk hyllningskonsert till Dolly Parton, men slutade som ett gripande porträtt av fem olika kvinnor: sångerskorna Nina Persson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén och Helena Josefsson, och producenten Gudrun Hauksdóttir.
Alla fem berättar ärligt och öppet om sina livs smärtpunkter, från trassliga familjerelationer till sjukdom och barnlängtan.Runt bordet på en solig uteplats förklarar Nina Persson för de andra kvinnorna att hon har drabbats av livmoderhalscancer, just som hon hade hoppats på att bli med barn.
- Det finns grejer om mig i filmen som få mig att tänka "usch" och skruva lite på mig. Men alla har dragit sitt strå till stacken och bjudit till. Därför känns det som att man har gjort det för laget.
Livet har förändrats
Vi ses i Stockholm, under en två veckor lång Sverigevistelse för Nina Persson och hennes familj, som numera bor i New York. Maken Nathan Larson och sonen Nils, fem månader, tar en barnvagnspromenad runt kvarteret när vi pratar. Det är uppenbart att mycket har förändrats i sångerskans liv det senaste året.
- Jag och Cecilia Nordlund har känd varandra nästan sedan vi började spela, och då var man ju i "sup och rök och tuff"-åldern. Och nu sitter vi och pratar om bebisar, om hur man får dom att sova och hur det känns efter förlossningen.
Hur har du förändrats som person av den här resan, att först vara svårt sjuk och sedan få barn?
- Jag gick över gränsen från att tro att ingenting kan hända mig till att förstå att ganska jävliga saker kan hända. Jag har aldrig haft hål i tänderna, jag har kunnat leva ganska hårt utan att bli sjuk - jag har varit motståndskraftig och frisk. Jag har haft tur och varit, eh, begåvad. Och rätt som det är kommer det en sådan grej. Då förstod jag att jag inte var immun.
Fokuserar på familjen
I filmen berättar hon också om krisen som hennes band Cardigans genomgick i samband med släppet av succéskivan Gran turismo. Om hur viljan att göra något mörkare än bandets tidigare skivor spårade ur och började påverka både bandet och hennes eget sinnestillstånd.
- Det kokade ner till något som blev mörkare och mörkare. Det var svårt att ha som bränsle när man skulle jobba så mycket med materialet.
Finns ni fortfarande som band?
- Vi har inte lagt ner, men vi är väldigt sovande just nu. Folk har jobb och olika band och barn. Så vi har inget på horisonten, vi får kanske vara färdigavlade innan det är dags igen.
Hennes andra band, A Camp, har också tagit en paus. Just nu har Nina Persson faktiskt inga konkreta planer, annat än att försöka få grepp om det nya livet som förälder.
Men helt har hon inte släppt musiken. För att få sonen att somna fyller hon cd-spelaren med Brian Enos ambientmusik och den impressionistiske kompositören Erik Satie, något som har inspirerat till ett samarbete med en turkisk kompis som är elektroakustisk kompositör.
- Det är roligt att göra något annat än linjära låtar och sång på traditionellt sätt. Jag har ju lyssnat på de här skivorna 250 000 gånger. Det var länge sedan jag konsumerade musik så upprepande, som man gjorde när man var nio, tio år. Det är fantastiskt att kunna ett ambientstycke av Brian Eno utantill.
Filmen visas på Harlekinen och har premiär fredagen den 11 mars.