I femårsåldern gav Carl Fredrik Hill sig själv den charmigt hopsnickrade titeln Kung Mej. Som ung konstnär var han övertygad om att han förr eller senare skulle "slå världen med häpnad".
När han som 28-åring drabbades av ett psykiskt sammanbrott förstärktes de megalomaniska dragen. Men samtidigt som konstnären signerade en av sina teckningar med orden "maximus pictor" kastades han ned i tvivlets djupa vågdalar. På en annan teckning ställde han oroligt en fråga till publiken: "Hill connu???" - är Hill känd?
Sten Åke Nilsson, professor emeritus i konstvetenskap, som sammanställt utställningen på Waldemarsudde och skrivit boken "Carl Fredrik Hill maximus pictor", konstaterar att äregirigheten drev konstnären framåt i livet.
- Redan på Konstakademien talade han om hur mycket pengar han skulle tjäna i framtiden. Jag tror att det var för att hävda sig, kanske framför allt mot pappan som hela tiden ville hålla honom tillbaka och var osäker på att han skulle klara sig som konstnär, säger han.
Många har intresserat sig för Carl Fredrik Hills konstnärskap, men Sten Åke Nilsson är en av landets främsta Hill-kännare och har forskat om den lundensiske konstnären i 35 år. Han var delaktig i Nationalmuseums stora Hill-utställning 1999 och har sett intresset för Carl Fredrik Hill skifta fokus mellan landskapsmålningarna och de expressiva teckningarna från sjukdomsåren under årens lopp.
- Jag blev själv först intresserad av sjukdomskonsten och tyckte att det andra var lite borgerligt och konventionellt. Men för mig väger det ganska jämnt nu. Man kan inte syssla med den ena delen utan att också titta på den andra, säger han.
I utställningen på Waldemarsudde följer han - så gott som det går - kronologiskt Carl Fredrik Hills konstnärskap från de första tidiga målningarna och det produktiva landskapsmåleriet i Frankrike via sjukdomsutbrottet till de långa åren i en slags välviljans tvångströja hemma hos modern och systern i Lund.
Tusentals teckningar finns bevarade från tiden mellan 1879 och Hills dödsår 1911. Målningarna från den här perioden är däremot få, eftersom konstnärens familj såg det som slöseri med dyrbart material att ge den sinnessjuke Carl Fredrik oljefärger och målardukar. Hills eget målarskrin med kraftfullt urkramade färgtuber vittnar om att han tog till vara på varje droppe färg han fick tillgång till.
I en av salarna har Sten Åke Nilsson samlat fem målningar som Hill troligen gjorde under den tid då han vistades på Dr Blanches klinik i Passy, långt innan han förflyttades tillbaka till Lund. Det är verk som påminner om hans tidiga landskapsmålningar, men motivkretsen med ensamma träd och stympade kolonner och en dov och reducerad färgskala vittnar om den tomhet som konstnären förmodligen kände inför framtiden.
Hans äregirighet hade varit gränslöst stor, men räckte under livstiden inte längre än till ett enda antaget (och sedermera förkommet) verk på Salongen i Paris. Det var först efter Carl Fredrik Hills död som familjen vågade sig på att visa upp hans bildvärld i en utställning - och då enbart de "friska" målningarna.
Nu drömmer Sten Åke Nilsson om att Hills rykte ska få en större tyngd bortanför Sveriges gränser. Verken har visserligen visats utomlands förr, men då i begränsat omfång.
- Nu skulle man vilja visa så här mycket, säger han och gör en symbolisk gest mot de mer än 100 utställda verken på Waldemarsudde.