Den amerikanska jazzsångerskan Melody Gardot är ett av de mest kända exemplen på vad den medicinska forskningen kallar hjärnans plasticitet, på att det aldrig är kört. Som 19-åring blev hon påkörd av en jeep och fick svåra hjärn- och bäckenbensskador. Huvudet värkte, närminnet var dåligt. Hennes tolfte doktor förklarade att hon måste hitta något som kunde göra henne glad.
När han fick veta att hon spelat och sjungit före olyckan sade han att musiken kunde förbättra hennes hjärnkapacitet, få henne att fungera igen, och så blev det.
Sjukskrivna och sönderstressade
På Moma, Museum of Modern Art, i New York hålls sedan länge särskilda konstvisningar för dementa som ställda inför konstverken plötsligt visar sig kapabla till samtal med sina anhöriga på en helt annan nivå.
Bryta cirklar
Det svenska försöksprojektet i Helsingborg har ett liknande upplägg så till vida att det omfattar aktivitet i grupp och samtal. Men i stället för dementa eller hjärnskadade har svenska politiker i stället prioriterat långtidssjukskrivna smärtpatienter eller deprimerade för att, på sikt, få ut dem i arbetslivet igen. Just nu pågår utvärderingen som ska redovisas för regeringen i juni.
Hur har det då gått?
- Flera deltagare har gått in i arbetsprövning efter det här. Det kanske de hade gjort ändå, det kan man aldrig veta. Men de säger att programmet fått dem att ta tag i sina liv, säger Sören Augustinsson, socialpsykolog vid Högskolan Kristianstad.
Deltagarna kallas just deltagare, inte patienter. De har promenerat i Sofiero slottspark, gått på särskilda konstvisningar på Dunkers kulturhus, de har sjungit och haft samtal om litteratur.
De har deltagit i ett kulturutbud som redan fanns tillgängligt i staden.
- Kärnan har varit att man är med om en aktivitet som leder till samtal. Om du ensam går och tittar på konst generar det vissa effekter, men om ni är tre eller fyra får ni något att tala om vilket är poängen. Det svåra är att bryta folks cirklar mellan sängen, kylskåpet och tv:n.