Det goda livet måste börja i friheten att vara sig själv, avslutar Ann Heberlein sin nya bok. Det kan låta självklart, det svåra är förstås att nå dit vilket också är det nätta lilla ämnet för en bok, späckad av referenser till författare och tänkare.
För hur ska vi egentligen leva?
- Hur många människor frågar sig själva på riktigt: "vill jag verkligen det här, varför jobbar jag så mycket, är det verkligen så viktigt att barnen gör ditten eller datten?".
Fastnaglad
"Ett gott liv" är Ann Heberleins andra bok sedan den uppmärksammade dagboken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" (2009). Sedan den har hon skrivit två böcker, spottat ur sig artiklar och hållit sina lektioner och seminarier i etik precis som vanligt på Lunds universitet. Ändå, tycker hon, fortsätter alla journalister att nagla fast henne vid de månader av hypomani och bottenlös depression hon för länge sedan lämnat bakom sig.
Det betyder inte att hon ångrar sin komma-ut-bok, eller att hon med facit i hand skulle låtit bli att skriva den. Bara att frågan ens ställs gör henne upprörd.
- Jag är stolt över den boken, den ångrar jag inte alls. Den har betytt mycket för många människor och jag tror att det var viktigt för mig att faktiskt få berätta det här, men jag skulle ha önskat att utgivningen och lanseringen hade varit lite lugnare.
Allvarligt sammanbrott
I "Ett gott liv" berättar hon bland annat om hur hennes dåvarande förläggare, Svante Weyler, fortsatte att ta med henne på inbokade framträdanden även efter att hon haft ett allvarligt psykiskt sammanbrott.
Ann Heberlein tycker i dag att han med hennes bästa för ögonen borde ha beordrat henne vila.
- Jag gick på så stark medicin att jag knappt kunde stå upp, jag var så drogad i ett par månader. Det måste man få diskutera, det handlar inte om att jag vill hämnas eller att jag är bitter på honom, det handlar om vilka gränser det finns i hanteringen av människor, vad man får utsätta en människa för.
- I efterhand kan jag inte förstå varför ingen tog upp den diskussionen i en kultursidesdebatt. Men det handlar förstås om vem han är, han är en människa med stor makt.
Dialog med sitt sjuka jag
Men även om hon beskriver vad hon och hennes vänner upplevde som en nedbrytande boklansering är "Ett gott liv" framför allt hennes egen diskussion med "den hemska Ann", den sjuka person som hon var då, under ett par sommarmånader då hon skrev "Jag vill inte dö...".
- När man är djupt deprimerad har man inte någon rimlig uppfattning varken om sig själv eller om omvärlden. Och eftersom jag vet att så många tagit så starkt intryck av den boken kände jag ett behov av att i någon mening ställa mig i dialog med den, att argumentera emot den Ann som talar i den boken, hon som kommer fram till att livet är meningslöst, att det inte finns någon kärlek. Det ägnar jag väldigt stort utrymme åt i den här boken.
Tycker du inte att vi går mot ett samhälle med en mer tillåtande uppfattning av "det normala"?
- Det tycker jag att vi gör, det finns större möjligheter att definiera vem man är. Samtidigt finns en tendens att vi gör oss ofria när vi anpassar vi oss till föreställningar om vad som är ett lyckligt liv när det gäller just status och konsumtion. Där kan man ifrågasätta om inte hela samhället behöver diagnostiseras. Det finns något djupt osunt i den här jakten på perfektion, på det perfekta brödet eller vad det nu är man ska uppnå.