Hon jämför kultureliten med italienska maffian
I sin nya roman "Myggor och tigrar" anklagar Maja Lundgren män ur svenska kultureliten för att vara misogyna och drar paralleller till Neapels maffia, "camorran". Det, men framför allt att hon namnger personerna, har orsakat debatt.
Det som pågår i kulturbranschen är fruktansvärt och jag tycker det är jättebra om folk börjar tjalla, säger Maja Lundgren, som skrivit den uppmärksammade boken "Myggor och tigrar".Foto: Maja Suslin/Scanpix
Foto:
Vi sitter vid hennes köksbord i lugna stockholmsförorten Midsommarkransen, många mil ifrån det Neapel där den övergripande delen av "Myggor och tigrar" utspelar sig. Det maffians Neapel som Maja Lundgren abrupt lämnade efter en varning från camorran, ett övergrepp som hon beskriver i boken.
Att "Myggor och tigrar" äntligen kommit ut, debatten smygstartade redan i fjol då ett utdrag trycktes i tidskriften Bang, tycker Maja Lundgren är skönt.
Männen du kritiserar för att vara manschauvinistiska har hittills, med undantag av Björn Ranelid, valt att inte kommentera anklagelserna, vad tycker du om det?
- Jag tycker att det är reko att svara men det är inget obligatorium. Det är generöst av Ranelid att svara och han är också den jag har minst otalt med.
Skulle du gå i svaromål om situationen var den omvända?
- Ja, om det var något som som byggde på en genuin upplevelse och som var så litterärt och politiskt intressant som min bok. Om någon lade ner så mycket arbete på att tolka mina signaler och jag tyckte det avvek från det jag gjort skulle jag absolut svara utförligt.
Det som däremot har hänt är att flera kvinnor klivit fram och berättat om sina erfarenheter från ett tufft klimat på kulturredaktioner. Känns det som en seger?
- Seger är att ta i men jag ger en realistisk bild av det här kulturella kvalmet och det uppfattas av en del som befriande och av andra som kränkande.
Varför var det så viktigt att namnge personerna?
- Jag tycker att det är fullständigt självklart att använda namnen därför att det är offentliga personer och det är hela tiden kopplat till maktutövning, det jag skriver är inte privat. Det finns ingen anledning att skydda folk som beter sig så illa. Däremot tycker jag inte man ska använda riktiga namn om man hittar på.
Kultur- och medievärlden har kastat sig över boken. Men tror du att ämnet du tar upp har allmänintresse?
- Boken är skriven för vanliga läsare, inte för kulturen. Och Stockholmsdelen, som bara är 50 sidor av 500, tror jag framstår som väldigt konstig för en läsare som inte har inblick i kulturvärlden, nästan lika konstig som carmorran. Båda världar är rätt gåtfulla med mycket regler och tabun som man inte får överskrida.
Är du inte rädd för att någon ur camorran ska läsa boken och söka upp dig?
- Boken kommer inte att översättas till italienska och jag kan inte heller återvända till Neapel. Det är för riskabelt. Sådant jag skriver om vet jag att man kan bli mördad för.
Kommer du att bli en paria i kulturkretsar framöver?
- Jag blir hatad av många som är inne i institutionerna och som bestämt sig för att det finns en normalitet med många konstigheter som man absolut inte får tala om. Men jag får också väldigt mycket stöd, huvudsakligen från kvinnor.
Är det här ämnen du kommer återkomma till?
- Camorran och maffian - ja. Kulturvärlden - nej. Absolut inte. Den är inte värd mer än 50 sidor.
Så jobbar vi med nyheter