Förfärligt härligt på Nationalmuseum
Kanske är det dags att omvärdera det utskällda 1800-talet, och i stället kritisera den rena formens tvångströja? "Förfärligt härligt" på Nationalmuseum är en lustfylld utställning, fylld av prålig prakt. - Vi vill uppmuntra till frågor, säger intendent Helena Kåberg.
"Förfärligt härligt" visas till och med 24 februari 2008. Foto: Anders Wiklund/Scanpix
Foto:
Hur länge den legat nedpackad vet ingen, bara att det är väldigt länge, kanske under hela det modernistiska, minimalistiska 1900-talet. Tillverkad på Gustavsberg, förmodligen till en mässa eller en utställning, har den länge varit ratad.
- Jag tänker mig att man skulle ha två, att de skulle stå i par, kanske vid en trapp. Konservatorerna har gjort ett jättearbete med att få ihop den igen, säger Helena Kåberg.
Formmässig orgie
"Förfärligt härligt" visar 1800-talets formideal i keramik, porslin, silver, möbler och glas. Utställningen är som en orgie i choklad. Praktpjäser placerade på röda sammetsdraperingar förstärker intrycket av något förbjudet, av ett besök i formvärldens motsvarighet till porrkabinett. Ellen Key, som tyckte det var löjligt att äta på tallrikar med målade motiv som dalkullor, och som såg kvinnors handarbete som förspilld kvinnokraft, skulle förmodligen vänt i dörren.
- Vi har inte försökt rekonstruera någon 1800-talsmiljö, det här är ju vår tolkning, år 2007. Vi är ju inte så vana att vara i sammetsklädda miljöer. Utställningsarkitekten Henrik Widenheims tanke har varit att skapa en känsla, säger Helena Kåberg.
På en vägg hänger Kooperativa förbundets representationsservis, mönstrad och inte alls ett exempel på den rena funktionella form som KF annars företrädde under 1900-talet.
- KF hade modernismens formspråk, men när de skulle representera plockade de fram en servis med 1800-talsmönstret Fasan. Jag tycker det är oerhört fascinerande.
Vilt samplande
Formhistoriskt var 1800-talet en tid av vilt samplande och blandande av äldre historiska stilar. Nyrokoko, nybarock, gotik och nyrenässans kombinerat med ett stort intresse för målat porslin, för dammsamlande praktpjäser som var dekorativa och historieberättande mer än praktiska och funktionella. En historicism som utpekats som något förskräckligt både ur estetiska och moraliska perspektiv, dock inte kitsch, enligt Helena Kåberg.
- Om man är intresserad av historiska former men ändå berättar något nytt, är inte det att spegla samtiden, även om man gör det via en historisk vokabulär? För min del får man gärna lägga ner ordet kitsch, det är så urvattnat, det är bättre att försöka specificera vad man menar.
Kanna i nickelplåt
Även om det bara var de bättre bemedlade som kunde inreda sina hem med barock i matsalen och en gotisk eller fornnordisk farstu kännetecknades 1800-talet också av att fler fick möjlighet att konsumera. Barocka väggur och nyrenässansens kaffekannor i nickelplåt spreds över landet, i slutet av århundradet genom postorder vilket väckte debatt om svek och klassföräderi: Varför imitera vanorna hos en borgarklass man inte tillhörde?
Medan vi gärna får panik av det mörka och överlastade mådde Strindbergs huvudperson i "I havsbandet" fysiskt dåligt i ett vitt, kalt rum med skärgårdsutsikt.
Läser man dagens designhistoriska böcker får man den felaktiga uppfattningen att 1800-talets prydnadslusta upphörde i och med modernismens inträde, framhåller Helena Kåberg, själv design- och arkitekturhistoriker. Tvärtom har ett intresse för det dekorativa alltid funnits. I dag går formvärlden mot större variation, bland moderna konsthantverkare finns en rörelse från bruksvara till renodlade konstnärliga uttryck. Med på utställningen finns bland annat Per B Sundbergs dekorativa "Älgradio" i porslin från 1999.
- Jag tror det finns en längtan efter något formmässigt rikare, efter en något mer förlåtande attityd till form. Sedan har vi en helt annan teknologi i dag, vi kan tillverka föremål med rikare uttryck och ändå upprätthålla någon slags rimlig prisnivå, och kanske också rimlig hållbarhetsnivå.
Så jobbar vi med nyheter