En puckelpadda tar form
Som en bulldozer beskriver Gunilla Röör rollen som Rickard III. Världsdramatikens värste skurk har inte gjort henne deprimerad på kvällarna eller esoterisk inför föreställningarna, däremot väldigt hungrig.
"Teater är två masker, en som är ledsen och en som är glad, så är teater för mig. Jag skulle inte kalla mig komedienne, men jag har ju humor", säger Gunilla Röör. Foto: Fredrik Persson/Scanpix
Foto:
- Jag behöver kött och blod.
Hon har kommit nästan direkt från scengolvet på Stockholms stadsteater till logen. Håret är stripigt. Sminkningen går ut på att göra henne sned och förvriden, fulheten själv. Laurence Olivier hade svart pageperuk när han gjorde sin klassiska Rickardtolkning, berättar Gunilla Röör som helt ohämmat gått igenom alla stora föregångares filmversioner, inklusive Al Pacinos. Eftersom de uteslutande är män känner hon sig friare än vanligt från omedelbara jämförelser. Och till skillnad från Laurence Olivier slet hon också av sig peruken just innan hon gick in på scenen för dagens föreställning.
- Det går inte att spela Rickard med Wella-look. Sedan åkte den upp också, jag fick en stor knulltofs där bak.
Utvisad unge
En puckelryggad padda, en ond kung vars kroppsspråk inspirerade punkikonen Johnny Rotten i Sex Pistols. När Gunilla Röör spelar en av världsdramatikens värsta djävlar går hon tillbaka till barnkammaren. Hennes temperamentsfulle kung börjar som en utvisad unge i dumstrut, vars ondska varken är särskilt manlig eller isolerad från de människor han har runt omkring sig. På guppande tivolihäst galopperar han in på scenen och väser fram sina hatiska planer på revansch.
Det är också hästen han tillber på slutet: "En häst, en häst. Mitt kungarike för en häst", lyder Shakespeares kanske mest berömda teaterreplik, uttalad av en man som dessförinnan begått de mest avskyvärda dåd för att först bli kung. Som sedan ropar på hästen där andra döende soldater ångestfullt vrålar "mamma".
- Jag tänker mig att hästen är hans ende vän, den varma mulen, säger Gunilla Röör.
Ända sedan scenskoletiden har hon jobbat på att få spela Rickard III även om hon för bara något år sedan grävde ner den drömmen vid Egyptens pyramider. Hon har varit nära att få göra rollen flera gånger, men när en uppsättning till sist föll på målsnöret gav hon upp. Hon bestämde sig för att göra en symbolisk begravning på historisk mark.
- Det kändes så enkelt att släppa det just där, man får lite distans till sig själv och sin plats på jorden, det är ett bra ställe att skaka av sig saker på. Jag satt där och mediterade.
Samtidigt grävde amerikanarna upp Saddam Hussein ur en jordhåla i Irak.
- Jag ringde hem och sa "slå på CNN, de har hittat Saddam". Det var en jättestor nyhet att få där nere. Det är förskräckligt att de dödat honom, jag hade hoppats att de skulle skipa rättvisa istället för att gå öga för öga, tand för tand. Han var en fullkomlig maktgalning, men omgivningen är ju med och skapar sin djävlar, och det gör ju människorna i den här pjäsen också. De som inte låter sig luras går med honom ändå, för de är rädda för sina liv.
- Det är ett viktigt tema i pjäsen, vad gör man med sitt kritiska tänkande, vad har man för överlevnadsstrategi i närheten av en bomb?
Ett sammansatt väsen
Med det som fick den unga Gunilla Röör att gå igång på Shakespeares kung var något annat.
- Det är så bra upplägg, man är spelledare, får spela på alla strängar, lura alla människor. Samtidigt finns något med den här puckelpaddan, han är en livsfarlig själ, en djävul. Han är mer ett väsen än en man. Jag tänkte att om en kvinna spelade skulle han bli ännu mer sammansatt.
Regissören Anette Norberg var ännu mer radikal och låter alla roller göras av kvinnor, vilket paradoxalt nog inte ändrar synen på männen utan istället gör de klassiska kvinnorollerna, som modern och den förföriska unga skönheten, ännu tydligare som det de verkligen är: kvinnoroller.
Kanske även det ett sätt att utmana teatervärlden som kan vara minst lika sexistisk och konservativ som samhället i övrigt, enligt Gunilla Röör.
- Det är viktigt att inte bara bekräfta det vi redan vet, vi bör uppmuntra varandra att våga lite mer.
Så jobbar vi med nyheter