Carnegiepriset till Torsten Andersson
Vinnaren av Carnegie Art Award 2008 blev Torsten Andersson. För andra gången i rad blev det en svensk som plockade hem det prestigefyllda nordiska konstpriset på en miljon kronor.
Torsten Andersson Foto: Gerry Johansson
Foto:
Carnegievinnaren Torsten Andersson föddes 1926 i Skåne och har förblivit landskapet trogen. När TT Spektra får tag på honom befinner han sig i hemmet i Benarp utanför Hörby i Skåne.
- Jag blev väldigt överraskad och glad när de ringde och berättade att jag vunnit. Jag visste ju att jag blivit nominerad, men hade inte tänkt på mina chanser eftersom det inte går att veta något bestämt. Därför spolade jag alla tankar på det, säger Torsten Andersson.
Torsten Andersson utbildade sig på Konsthögskolan i Stockholm på 40-talet. Han blev senare professor där, men lämnade skolan i mitten av 60-talet.
Starkt färgspråk
I början av konstnärsskapet präglades hans målningar och teckningar av ett starkt färgspråk, men hans uttryck blev med tiden allt mer asketiskt. Efter en uppmärksammad utställning lämnade han för en tid det offentliga konstlivet, innan han återkom i mitten av 80-talet. Han har genom hela sin karriär ställt ut sina verk relativt sparsamt, men så sent som i år hade han en separatutställning på galleriet Brändström & Stene i Stockholm.
Är du en värdig mottagare av Carnegiepriset?
- Det vill jag inte svara på, det får du fråga juryn om. Men jag kan säga att jag har ägnat 65 år åt konsten, och ställt upp för den totalt, så helt fel kan det väl inte vara.
Han får priset för sitt konceptuella måleri, som beskrivs som präglat av energifylld materialitet. "Som för att markera sin egenart uppfann Andersson skulpturer som aldrig funnits i den tredimensionella världen för att vara säker på att kunna muta in ett revir som är hans och ingen annans", skriver juryn.
Torsten Andersson tillhör inte de konstnärer som sprutar ur sig material. Hans skapande går i perioder, säger han.
- Jag kommer ibland in i skeden då jag inte har någon lust, och då låter jag bli. Men så kommer behovet lyckligtvis plötsligt åter.
Hur kommer det sig att du ställer ut så sällan?
- Jag är glad när jag får ställa ut men det är själva arbetet, målandet, som är det främsta för mig. Mottagarna, alltså publiken, är visserligen också viktiga men jag bryr mig inte om min berömmelse eller lönegrad.
Så jobbar vi med nyheter