Bob Dylans självbiografi är här

Nyheten slog ned som en bomb i slutet av sommaren: Bob Dylan skulle ge ut sin självbiografi. Äntligen skulle alla frågetecken rätas ut. Vad hände egentligen när han kraschade på sin motorcykel? Varför drog han sig undan under så många år? Varför blev han helt plötsligt kristen? Ja, vem är han egentligen?
Men när boken, den första av tre, kom ut i USA i oktober var det inte många frågor som besvarades. I stället kunde besvikna dylanologer konstatera att han var minst lika hemlighetsfull som alltid.
Den mytiska motorcykelolyckan nämns bara i förbifarten, i en mening. Hans kanske största period, mitten av 60-talet, utelämnas helt. Det står ingenting om hans kristna period. I stället skriver han detaljerat och ingående om personer han mött, ställen han spelat på, böcker han läst, artister han gillar och hur jobbigt det var att bli utsedd till talesman för en hel generation.

Historiskt dokument
- Man kan ju inte påstå att man kommer honom in på livet direkt. Utan vad som är värdefullt är ju att detta är ett historiskt dokument i den moderna musikhistorien. Den beskriver en värld som inte finns längre: New Yorks folkscen, säger journalisten Mats Gellerfelt, som översatt självbiografin, som kommer ut på svenska i dagarna.
Men helt befriat från överraskande fakta är inte "Memoarer". Framför allt beskriver Dylan hur han gjorde allt som stod i hans makt för att folk skulle glömma honom när han var som störst. Han ville inte vara den ledargestalt och förgrundsfigur som det kokande sena 60-talet ville göra honom till. Han gick så långt att han till och med spelade in dåliga skivor med vilje, för att folk skulle glömma honom. Men det gick ju som det gick. Han var och förblev Bob Dylan.
- Det var som om tidsandan väntade på en ung man som skulle vara kritisk mot det militära etablissemanget, det militärindustriella komplexet, Vietnamkriget och så vidare. Och det var han ju också, han var en utlöpare av en amerikansk radikal tradition. Men han ville inte utses till någon ledare, säger Mats Gellerfelt.
- Han ville ju bara sjunga och spela, vilket han gjorde jävligt dåligt. Det är ju också en del av det hela. Här kommer en kille som är 21 år, som inte kan spela gitarr, som inte kan sjunga, som inte kan spela munspel och blir med en gång superstjärna. Han kom rätt i tiden. Det fanns ett uppdämt protestbehov.

Gillar Frank Sinatra
Mats Gellerfelt är främst känd som journalist, litteraturkritiker och debattör i Svenska Dagbladet. Han är sedan länge en hängiven beundrare av Dylan. När han såg en ung Bob Dylan på ett kafé i New York, övervägde han att ta den halvätna donut som låg kvar på kafébordet och rama in den. Engagemanget och kunnigheten är det inget fel på. Men även han blev överraskad över delar av innehållet i självbiografin.
- Dels blev jag överraskad över hans enorma generositet. Till exempel med Joan Baez, som var en av dem som snackade en massa skit om honom. Men han svarar inte med att snacka skit om henne, tvärtom skriver han hur fantastisk hon var.
- Och dels blev jag överraskad av hans musiksmak. Jag trodde han skulle föredra en blandning av folktraditionen och rocktraditionen. Men han gillar ju allting: till och med Frank Sinatra Jr och Tony Bennett. Och det är ingen hejd på hur stor Hank Williams är för honom.

Vem är han?
Har du fått någon kläm på honom som person? Vem är han?
- Han framstår ju som en enstöring. Man får inte intrycket av att han umgås med några ungdomskamrater till exempel. Hade han lämnat hemstaden så hade han. Han har några minnesbilder av hur han skjuter slangbella och spelar ishockey - och det skulle man ju vilja veta mer om.
Det kittlande med "Memoarer" är just det, att man skulle vilja veta mer. Dylan har i alla år varit ett mysterium, även för de som jobbat med honom. Och hans självbiografi gör ingenting för att skingra mysterierna. Han nämner aldrig vare sig fru eller barn vid namn. Stora delar av hans karriär nämns inte alls. Stora personliga händelser - skilsmässor, frälsning, föräldraskap - utelämnas helt.
- Det som är personligt handlar nästan bara om hans förhållande till musiken och musikscenen. På något vis tycker jag att det känns skönt i vår tid, när människor viker ut sig till snart sagt vilket pris som helst och berättar precis allting om sig själva. Att någon törs vara privat, säger Mats Gellerfelt.
Bob Dylans storhet är det ingen som betvivlar. Men för att vara legend, är hans musik förvånansvärt svår att ta till sig. Många stör sig på hans gnälliga röst, hans stundtals taffliga munspel och hans monotona låtar.
Kan man förklara hans storhet?

Stämningen
- Varför älskar alla Slas, som skriver samma bok varje gång? Jo, för att det finns en stämning som sitter kvar. Det finns ett språk, en atmosfär som man inte kan peka på, men som finns där. Och det är väl det som är ett geni; att kunna skapa någonting som man känner är fantastiskt, utan att kunna förklara varför.

Information till våra läsare

Bob Dylans självbiografi är här