Astridpriset till en förnyare

Kockan är elva på kvällen lokal tid, hög musik hörs i bakgrunden och det ringer i hennes mobiltelefon också. Tidigare under dagen hade hon gått med på att låta renovera sitt hus, berättar hon, och oroat sig över banklånet.
– Och nu – allt är löst. Efter det vet jag inte, köpa choklad kanske.
Sedan blir hon allvarlig:
– Det här är väldigt bra och spännande för australisk litteratur, vi är så långt borta, det är svårt att bli publicerad utomlands, det tog mig åratal att bli publicerad i USA.
Nästan vuxenböcker
På svenska finns endast två av hennes romaner.  Sonya Hartnett, 39 år, har hunnit skriva 18, nästan alla för ungdomar men med en komplexitet som närmar sig vuxenlitteraturen.
Alma-juryn ser henne som ”en av den moderna tonårsromanens främsta förnyare” både till form och innehåll. Ingen roman är den andra lik, och sin berättarteknik anpassar hon efter historien.
Redan som 15-åring debuterade hon med ”Trouble all the way” och blev uppmärksammad på ett sätt hon beklagat i efterhand.
– Det var ingen särskilt bra bok. Det tog lång tid att inse att jag verkligen hade förmåga att skriva för unga. På sätt och vis är det svårare än att skriva för vuxna. När man skriver en bok som ”Silver donkey”, min kanske mest kända barnbok, och som utspelas under ett krig, måste man se ämnet från distans och fråga sig hur man ska hantera det? För vuxna kan man skriva hur som helst, men för barn måste man vara väldigt specifik med vad man vill säga, med vilka detaljer man använder dig av. Det behövs mer omtanke, mer tanke.
På djupet med traumanHennes huvudpersoner går många gånger igenom svåra saker, psykisk och fysisk misshandel, dödsfall. Sonya Hartnett får beröm för sin förmåga att på djupet förstå och skildra unga människor med ett traumatiskt förflutet, som i ”Jag är djävulen” från 1996. Enligt juryn är det just hennes kompromisslöshet och ärlighet som gör böckerna till ”kraftkällor”.
– Jag skriver bara om det jag tycker är värt att skriva om, jag ser mig inte om efter hemska saker, vilket är hur man ser på mig ibland. Men det man kan skriva om kan också bli läst. Jag vill att man ska bli lite förändrad efter att ha läst en bok. Jag vill skriva berättelser som gör intryck, då kan det inte bara handla om luft.
Känner du någon skyldighet att erbjuda dina unga läsare lösningar och visioner om en bättre värld?
– Jag berättar historer och det är allt. Jag gillar inte att få budskap nerstuckna i halsen själv, men i barnböcker är det ändå bättre att berätta om världen som ett bra ställe. De kommer att tillbringa tillräckligt med tid med att upptäcka att det inte är så i all fall. Det handlar inte om att ljuga, det handlar om betoning.
Vilken relation har du till Astrid Lindgren?
– Inte mer än att jag läste Pippi när jag var liten och önskade av bara helvete att jag var hon. Men mer är det inte. När man skriver för barn kommer man aldrig ifrån hur mycket man är skyldig de böcker man själv en gång läste. Jag vill skriva lika bra och lika minnesvärt. Pippi Långstrump är en av dem jag har med mig i livet.