Jag är ingen Kent-fanatiker– ändå är mitt, precis som många andras liv ohjälpligt sammanbundet med bandets musik. I svarta stunder i livet har jag tyckt att Jocke Bergs texter är skrivna just för mig, andra perioder har jag avfärdat bandet som olidligt pretentiöst och musikmässigt förlegat.
Nu är en mer än 20 år lång relation snart över. Kent har proklamerat att 2016 är året då allt tar slut; "Då som nu för alltid" blir den sista skivan med nyinspelad musik (även om en kommande greatest hits-platta också ska innehålla två helt nyskrivna låtar) och i höst följer en allra sista turné.
Menar de allvar? Det är jag övertygad om. "Då som nu för alltid" är i varenda fiber en storslagen tack-och-adjö-platta, laddad med den sorts vemod som bär Jocke Bergs signum. Det är svårt att tänka sig en lämpligare avslutning på konserterna än skivans sista låt "Sista gången" med textraderna "Det här är sista gången/sista gången vi ses/Sista sången/sista sången jag ger dig".
Barnkörer, en duett med Anna Ternheim, melankoliska tillbakablickar till en uppväxt, en stad och ett land som långsamt försvinner som på en solskadad polaroidbild. Kent refererar ömsint till sig själva, utan att göra låtarna till pastischer. Inledningen med den blivande Kent-klassikern "Andromeda", oväntat dansanta "Tennsoldater" och bitterljuvt ironiska "Vi är för alltid" är överraskande stark. Att det på de senare spåren snarare är texterna än musiken som bär låtarna är det lättare att köpa denna, den allra sista gången.