– Först trodde jag att det skulle vara förskräckligt att komma hit, men det här är det bästa hem jag har varit på. Det är enastående, säger Sören Wiberg förtjust när han möter Folkbladet i huvudentrén.
I tre månader har han bott på Vickelbygården och ganska omgående kom idén upp att ställa ut Sören Wibergs målningar.
– Det var i somras, när vi satt ute på innergården, som Sören berättade för mig att han hade målat och inte riktigt visste vad han skulle göra av alla sina tavlor. Där föddes idén att vi kanske skulle ställa ut dem och Sören tyckte det var en kul idé, berättar undersköterskan Marie Jansson.
Det är nu dags för Sören Wibergs första vernissage som man planerat för under lång tid. Och Vickelbygårdens personal har gått all in. Skynken hänger för Rödbrinkens vardagsrum för att skapa en överraskningseffekt. Läckra snittar och cider är uppdukat utanför. När klockan slår elva får konstnären själv blågula-bandet och öppna utställningen.
Totalt visas fjorton oljemålningar, i huvudsak producerade under 60-talet. Sören Wiman har ett förflutet som ordförande för Pappers i Östergötland. Flera av målningarna har en politisk udd och skildrar förtryck, makt och hur den lilla människan bär samhällsmaskineriet på sina axlar. Andra målningar är rena naturmotiv och några som ”Reducerade cirklar” har hittat inspiration i konkretismens hyllningar av geometriska former och klara färger
– Men det är ändå lite samma stil, även det är både lite surrealistisk och konkret, säger Sören Wiberg.
Sören Wiberg berättar att han har tecknat ända sedan han var liten. Under en tid gjorde bland annat skämtteckningar som publicerades i Folket i bild. Men måleriet började han med senare i livet.
– Jag var rätt gammal, kanske 55 år, när jag började måla. Men var alla målningar tog vägen vet jag inte riktigt. En del har jag gett bort.
De målningar som finns kvar är de han visar. Vid 87 års ålder debuterar han alltså med en helt egen utställning – och tycker förstås att det är jättekul. Men han har faktiskt ställt ut en gång tidigare – på 80-talet medverkade han i en samlingsutställning på Östergötlands museum.
Men idag har han lagt penslarna på hyllan.
– Det känns inte så bra längre, som det gjorde förr. Jag börjar nog bli lite för gammal, funderar Sören Wiberg.
– Men lite sugen var du ju att fortsätta, inflikar Marie Jansson och berättar att man har erbjudit honom att få vara i samlingssalen och måla.
– Du har ju kvar staffliet, även om färgerna väl var lite torra?
Vickelbygårdens första konstutställning är kanske inte den sista.