Lika många säsonger som "Hem till byn" lär det inte bli. Långköraren på tv blev Ulf Dohlstens väg in i skådespelaryrket, men han hade faktiskt en liten tv-roll innan han fick rollen som Lars-Erik i tv-serien 1971.
– På den tiden var det inga provspelningar och det fanns inga castingfirmor. Jackie Söderman hade sett mig på ABF-kursen jag gick. Han ringde och frågade om jag ville vara med i en tv-serie? "Ja, tack svarade jag". Och där i tv-studion var alla mina idoler. Det blev inkörsporten till teatervärlden, berättar Ulf Dohlsten.
Än idag är han förstås förknippad med genombrottsrollen.
– Många tanter kommer fram till mig och säger: "Dig har tyckt synd om dig i trettio år!".
Vi träffar honom och Ola Hedén på Princess Hotel i Norrköping, där de två skådespelarna bor i några dagar. Dagen innan pressträffen hade de turnéstopp med "Alla heter Allan" i Trosa – och drog dubbelt så mycket folk som arrangören hade räknat med. I helgen fortsätter de "att spela Allan" i Valdemarsvik och Skärblacka.
– Den här föreställnigen är helt vårt eget initiativ, berättar Ulf Dohlsten. Vi ville jobba ihop, men hade ingen pjäs så vi bad min kompis Bengt Järnblad att skriva något åt oss. Det viktigaste för oss var att den skulle handla om fina människor.
"Hitta på ett möte med människor som kanske aldrig skulle ha träffats" löd uppmaningen till skådespelaren och pjäsförfattaren Bengt Järnblad. Resultatet blev berättelsen om 70-plussaren Allan som en gång i tiden uppträdde på tivoli som världens starkaste man, men nu bor på äldreboende och ömt vårdar både sina krukväxter och minnet av sin döda hustru. Plötsligt stormar en kille in i lägenheten. Han har precis utfört ett rån och söker skydd från polisen.
Ulf Dohlsten berättar att han blev knockad av manuset.
– Det här är nog det bästa jag har läst någonsin. Det innehöll så mycket oväntade känslor hos två män som inte hade träffats i normala fall. Det uppstår någon form av kärlek, och ett genuint intresse för varandras liv.
Allt började väldigt "back to the roots", som Ulf Dohlsten säger, med att man tog en mobilbild till affischen i hans vardagsrum och gick runt och affischerade själva på nätterna.
– Vi gick in i det här helt förutsättningslöst och visste inte om det skulle bära sig eller inte. Vi är båda frilansare, och hade inte sökt några pengar, men jag har en liten pension och Ola har en liten trisslott.
Föreställningen har sedan blivit rena succésagan. Det blev utsålda gästspel på tre stora scener i Göteborg.
– Sedan fick olika teaterföreningar köpa den. Vi ringde inte, utan de ringde oss. Jag har aldrig varit med om något liknande! säger Ulf Dohlsten.
De spelade föreställningen i Västsverige hela 2014, sedan kom Riksteatern med en förfrågan om de ville turnera i hela Sverige.
– Det blev nästan en form av rekord. Riksteatern trodde att de skulle sälja mellan 15-25 föreställningar, eftersom vi hade spelat i Göteborg redan. Men sedan visade det sig att vi hade 90 intressenter. Alla kunde inte få den, för datumen krockade. Nu gör vi vår fjärde säsong och det blir säkert en femte och sjätte också. Det är jäkligt kul!
Varför är den så populär tror du?
– Det låter litet förmätet att säga, men det är en väldigt fin föreställning. Den tar och ger så mycket till publiken. Den handlar om ensamhet, döden, livet... Allt skildras med en värme som även jag skulle törsta efter att få se på scenen, säger Ulf Dohlsten.