Dagen före premiär skojade Trampa i klaveret-gänget glatt om att de inte hade en aning om hur det hela skulle gå. Och att de skulle kunna göra en späckad bloopers-film med galenskaper och felsteg under repetitionerna.
Men på premiären trampar ingen i klaveret. Det är en överraskande proffsig och ambitiös dinnershow i ursnygg förpackning.
Framför allt bjuds vi på riktigt vassa sångnummer med läcker koreografi i rappa och medryckande medleyn med bland annat Queen, Motown och 80-tal. Ensemblen med den gästande gruppen Starworks är ett gnistrande karismatiskt och väloljat scenmaskineri som säkert har gjort numren flera gånger förr. Framför allt Lollo Gardtman har en fantastisk röst, men de är duktiga allihop.
Sångarna bjuder på många höjdpunkter i påkostade och snygga kostymer. En av dessa är Abba-medleyt i magnifika drottningklänningar som kulminerar i ”Dancing Queen”. En annan favorit är den känslosamma duetten ”Hello”, där Tore Sergei Mykleburst kliver in i rollen som Lionel Richie i den smäktande 80-talsklassikern. Men också det rödrockiga finalnumret glänser fint.
Trampa i klaveret 2 är ingen traditionell nyårsrevy, men visst är lokalproducerade skratt ändå en viktig krydda. Pontus Helander, Carina Perenkranz och Maria Olofsson väcker munterhet när de kliver in på scenen som de partysugna tanterna Dagny, Greta och Maj-Britt (bekanta från bl a Kråkholmsrevyerna). Sedan kanske de vimsar runt lite väl länge. Inhoppet kunde ha kortats eller punchline-toppats något.
En självklar fullträff, om än i öppet mål, är förstås den fina hyllningen till IFK Norrköping, även om gensvaret från publiken blir lite svagt.
Hjärnan bakom numret är gissningsvis Uffe Holmertz, som svarar för flera texter. Han är showens snabbkäftade konferencier som skojfriskt berättar om bland annat maten som serveras.
Kul är också Carina Perenkranz tyngdlyftare som berättar om hemligheten bakom sin vältrimmade kropp (nåja, guldglimrande åtminstone).
Scenografin består av stämningsskapande och pulserande videoprojektioner på en stor skärm i scenens fond. Bland annat 80-talsvideos med pudelfrisyrer svischar förbi. Projektionerna används även fyndigt i en sketch där Maria Olofsson visar hur Karin Boyes dikt "Visst gör det ont" ska läsas. Och när tant-trion visar sina backstage-bilder.
Det är trevligt att artisterna rör sig ute i publiken för att öka känslan av närhet i en lokal som annars känns lite stor och kall (ta med en varm sjal om du är frusen). Tur då att truppen, med Mattias Carlsson i spetsen, sprider en värme som verkligen får isen i fördrinkarna att smälta.