Huvud- SAKER
Han lägger huvudet i sina händer, låter tyngden landa, för att sedan fästa det på den artificiella halskotan. Att möta Claes Uvesten är som att möta en sammansmältning av Matrix och Shakespeare.
Claes Uvestens glasskulpturer är processer som tagit sin form i nyfikenhet kring det psykologiskt mänskliga, vilket gett dem både luckor och skavanker.
Foto: Robert Svensson
Det är han själv som bett att få ställa ut. Inget som ska hållas emot honom. Han är den förste svensk som sedan Bertil Vallien 1981 ställde ut där. I dagarna packar Claes ner sina konstverk för att de i ska visas i USA.Han säger att det är olika huvuden, olika personer. Jag ser honom i dem allihop. Som ett galleri av självporträtt. Som indian. Som punkare. Som Robot. Det kalla klara välputsade miniutöst slipade glaset, frammanat för att glänsa, i stor kontrast till det avskavda, det förfulade. Och jag berörs på ett mycket obehagligt vis av tomrummen. Där delar av hjärnan skulle suttit ryms i stället tomma lober, nervtrådar i blått utan mottagare. Fria tolkningar i ett ingenting.Några luckor har Claes fyllt med andra människor, låtit andra ta del av och fylla hans egna tankar. En kvinna i randig baddräkt. Från en helt annan tid. Kanske är hon en gemensam beröringspunkt för verket och dess skapare.- Jag har nog en del morbida drag, säger Claes Uvesten.Det visar sig snart att det morbida draget nog i större utsträckning handlar om den psykologiska processen i människan, i skapandet.Claes lägger ett av huvudena i min famn, det är tungt, men inte tyngre än att jag hinner känna dess former. Tungt som en måndagsmorgon. Låter det vila en stund.Själars substitut
Huvudet påminner om våra egna. Skavanker. Något tilltalande. Något motbjudande. Svart aluminium dämpar det vackra och konstverken bär alla kastmärken i pannorna.- Märkena är en symbol för själen, det vi inte ser, säger Claes.Kanske är de infattade glasnegativen i deras sinnen ett substitut för de själar vi inte ser. Av liv som levs, av andra berättelser.Claes Uvesten tar oss med på Reijmyre glasbruk för att visa hur hans verk blir till. Han berättar om skulpturerna han först gör i lera, bränner, gjuter av , formar och fyller med glas. 1100 grader och en avsvalning som tar tid. Den hastiga kylan som spräcker hjärnorna, som tvingar konsten att börja om.Han berättar om material som inte hör hemma, nät, aluminium, stål. Avtryck som bildas som vore de skulpturernas rynkor.Formgivare också
Claes Uvesten är formgivare på Reijmyre glasbruk och i det samarbetet har han formgett bruksföremål, långt från de tyngder ett huvud ger. Det är lättare att placera en ljuslykta än en skulptur.Jag låter inte bli att köpa ett konstverk för att ekonomin sätter gränser i första hand, för mig handlar det om det omöjliga i att göra konsten rättvisa. Inte om rädsla för att tycka fel, att mitt hem ska vara för fult, fyllt av dålig smak. Jag vet inte om mina tankar landar rätt. Eller misstolkas.Konst kostar. Dubbelt så mycket i USA. Konst som investering. Som skönhet, som som sinnesframmanare, som konfrontation av något, kanske ett försonande. Så önskar jag mötet med den konst jag väljer. Att den ska stå rakryggad, tåla det ensamma skenet. Som Claes Uvestens skulpturer - någon annanstans.
Så jobbar vi med nyheter