I somras spelade Miriam Bryant inför några hundra i Knäppingsborg. Ett drygt halvår senare är Flygeln fullspikad när den genuina göteborgskan kommer på besök.
Anledningen till det stavas naturligtvis Så mycket bättre.
- De ringde mig från tv och det är därför många av er är här, säger sångerskan.
Inte på något sätt värderande, bara full av uppskattning över att så många kommer för att höra henne. Men visst är det märkligt hur ganska trivial tv-underhållning så fullständigt kan få fart på en karriär.
Miriam Bryant ska emellertid ha stor respekt för att hon inte blir någon covermaskin. Det hade varit så lätt att tryggt luta sig mot tolkningarna från tv-programmet och låta dessa ta stor plats. Men Bryant gör snarare tvärtom. Hon tar chansen att lägga tyngdpunkten vid sina egna låtar.
Från den dramatiska inledningen med "Finders Keepers" till det mäktiga truminferno som den här kvällen är "Push Play".
Bryant har så väl härlig karisma som en utomordentlig pipa och lyckas verkligen nästla in låtar som "Satellite" och "Dragon" hos en publik som förmodligen företrädesvis känner henne från nämnda lördagsunderhållning.
Att hon gör ett så genuint intryck och står stadigt med båda fötterna på scenen gör att det snarast blir charmigt när hon två gånger om kvaddar inledningen av avslutande Sven Bertil Taube-tolkningen "Ett sista glas" (kvällens högsta jubel naturligtvis) och tvingas börja om. Det förstärker bara bilden av henne som den där älskvärda artisten.
Artisten som trots överväldigande framgång på kort tid fortfarande vågar lita på det hon trott på från dag ett.
Vad man än tycker om Så mycket bättre, det är inte mer än rätt när programmet resulterar i att musik som borde höras av fler når en större publik.