Efter att Little Jinder några timmar tidigare discodunkat sönder sin repertoar i Värmekyrkan är det skönt att Julia Adams vågar vara lite mer naken. Arbeta lite mer med nyanser och strippa ner låtarna så att själen ligger lite mer blottad.
Men hur man än väljer att vända och vrida på saken är hennes tidsenliga popmusik inte mer än en fattigmansversion av just omhuldade Little Jinder.
Det är samma tilltal och samma elektroniskt välfriserade popmusik. Adams har en bit kvar till att bli en lika fullfjädrat kaxig scenartist som den här textens jämförelseobjekt, men stapplar ändå fram på ett ganska charmigt sätt över scenen. Sången levereras dessutom själfullt.
Julia Adams gör vad hon kan med det material hon har att jobba med. Men på sikt behövs ett lite mer eget uttryck och mer karaktärsfulla låtar för att det ska kunna bli riktigt intressant.