Liksom vi kan fundera över hur andras val har påverkat våra liv eller hur den miljö vi föds in i faktiskt har varit avgörande. Föräldrars eller andra omgivande vuxnas förhållande till arbete, studier och social kompetens som man talar om nuförtiden.
En huvudingrediens i romaner, noveller, filmer, konst och så vidare. Ont och gott.
Vi släpper aldrig ämnet. Variationerna är oändliga. Arv. Klass. Miljö. Plikt och ansvar.
Där har amerikanen David Lindsay-Abaire grävt med hjälp av en lång och stundtals ganska pladdrig text som visserligen låter oss bli bekanta med Margie, Mike, Jean, Dottie, Stevie och Kate, men ändå tar god tid på sig mot finalen där huvudpersonen Margie sätter in sin grova stöt och det mesta får hända som ska illustrera hela vägen dit. Hämnd är en stark känsla som får styra. Ett opålitligt vapen.
I sex (roligt växlande) rullscener pratas det och de fattiga och utsatta som har sitt slitna och kanske grymma uppväxtområde gemensamt, hankar sig fram med dåliga odds och haltande hjälp av varandra och mysstunder i bingohallen. Han som brutit sig loss och skaffat sig fin utbildning är egentligen trevlig – men vem är inte det så länge den egenskapen inte prövas? Klasskampen pågår men är ibland rolig i det här dramat och inget är svart/vitt och därför blir ju texten ännu en klabb att kasta in i den evigt pågående diskussionen. Hur kunde det bli så här? Förutsättningarna är något amerikaniserade, men vem vet? Kanske framtiden kan innebära en ny Trump-Care? Fast fan tro´t. Än gäller the American Dream om den starkares rätt och nog har den spillt över på oss.
Bäst på plan var nog Lena B. Eriksson som den fräcka och mustiga kompisen, kanske också en tacksamt skarp roll. Ing-Marie Carlsson visar sig mångsidig och den snipiga Dottie som en slags hyrestant får vass profil av Stina von Sydow. Den goda, riktigt goda, människan visar sig till sist var Stevie, en mild person gestaltad av Ashkan Ghods. Osjälviskt välmenande och ödmjuk. Ett unikum?