Tiden tycks ligga i tiden. På Stadsmuseet pågår just nu den tänkvärda utställningen ”Det ligger i tiden” som är en djupdykning i vår relation till tiden – i cool steampunkstil. Och på Östgötateatern tar Wendy och Peter Pan sitt avstamp i våra inrutade liv, där hög produktionstakt hyllas och vi styrs av scheman och klockan. Det är talande att just tickandet ger en skräcknerv i föreställningen. Ljudet kommer nämligen från det hotfulla urtidsdjuret. Eller ska vi kalla det urtidsuret?
Flickan Wendy (Ann-Sofie Andersson Kern) älskar att berätta sagor, men föräldrarna gillar inte alls hennes fantasier och drömmar. Sådant är bara onyttigt slöseri med tid och tankekraft. Räddningen blir Peter Pan (Krister Kern) – som tar Wendy och hennes bröder till det magiska Landet Ingenstans. Det är helt rätt av manusförfattarna Nina Jemth och Pelle Öhlund att göra henne till huvudfigur, för det är ju den vanliga flickan som publiken har lättast att identifiera sig med bland alla udda typer i den här historien.
En spelglädje ångar om flera i persongalleriet, inte minst Kapten Krok. Patrik Voight tycks njuta av att göra ”Kroken” med riktigt stora svängar. Men också Stina von Sydow och Nina Jemth är fantastiskt roliga i sina roller som de knasiga piraterna Starkey och Smee. Tingeling (Magali Bancel) är inte särskilt vän, utan har fått en punkig attityd. Och Tigerlily (Mattias Lindström) presenteras rasande snyggt i ett häftigt nummer där sprakande jonglörskonster möter luftakrobatik. Det känns väldigt roligt att teatern anlitar riktiga cirkusproffs, men också att man plockar in begåvade ungdomar från cirkusskolorna i stan.
Den här föreställningen är riktigt bjussig och visuell med makalösa kostymer och snillrik scenografi – där exempelvis barnens säng blir piratskepp. Öppningsscenens flygande fönster blir en träffande gestaltning av en längtan bort – av fantasi och verklighetsflykt.
Sedan har vi Signe Kroghs sanslöst läckra projektioner som används på ett lekfullt och skojigt sätt. Peter Pans gigantiska skugga blir en drift med hans uppblåsta superhjältestatus – men inte ens han själv lyckas fånga skuggan när den flyr. Krister Kern spelar också Peter Pan med mild överdrift, som ger en komisk twist.
Den sanna hjälten stavas Wendy, medryckande spelad av Ann-Sofie Andersson Kern. I Landet Ingenstans utmanar hon sina rädslor och räddar faktiskt Peter Pan. Hon lär sig också att fäktas och låter sig inte skrämmas av Kapten Krok.
Men tempot i äventyret är inte alls bara uppskruvat i vilda fäktningsscener. Nej, ett centralt budskap är ju att vi ska tillåta oss att vila i fantasin. Publiken vaggas i Jan-Erik Sääfs mjuka och sfäriska musik. Flera vackra och ordlösa drömsekvenser har ett lugnt tempo. Exempelvis undervattensscenen med sjöjungfrun blir en stunds poesi för ögonen.
”Vilket underbart äventyr!” utbrister Peter Pan själv i föreställningen. Och det är bara att hålla med. Nina Jemth och Pelle Öhlund har lyckats slå in en härlig julklapp till Norrköpings barnfamiljer – med en fin påminnelse om att fantasin kan ta oss hur långt som helst. Även mitt 8-åriga sällskap blev hänförd. När hon hämtat sig på teaterns stentrappa, på väg ut i vinterkvällen, kom hennes kärnfulla omdöme: ”Wow! Va’ bra det var!”.