”Ta hand om Brölsi, så kommer Brölsi att ta hand om dig”.
Så säger Farmor Marmor när vi slagit oss ner i salongen. Sedan önskar hon sig stjärnor på sin begravning.
Farmor Marmor har dött och hennes son Pupi (Martin Waerme) och barnbarn Ollsi (Lisa Hu Yu) är i hennes hus – som för tankarna till ett dockhus. De ska rensa. Ta hand om grejer eller kasta dem. Spindelnät, foton och gamla dockor. Mängder av papper måste sorteras.
”Saker är inte som vanligt när farmor dött” konstaterar Pupi. Och han får sannerligen rätt. Ollsi måste hjälpa till – trots att hon hellre vill åka till simhallen med skolan. ”Typiskt döden att ställa sig i vägen för simhallen” säger Pupi.
På Marmors mystiska vind hittar Ollsi den trasiga dockan Brölsi (Ardalan Hakimi Fard). Medan Pupi är upptagen med praktiska sysslor så leker Ollsi med dockan i smyg. Brölsi tar för sig allt mer – busar, äter och växer. Plötsligt går allt överstyr.
Kollektivet Dockhaveri har skrivit ett riktigt bra manus. Därtill läggs en scenisk och dramaturgisk gestaltning fylld av överraskningar, humor och galna infall. Vi får guldkonfetti, dans och makalösa scenkostymer (som den översållad med dockor). Det blir en virvlande fantasi i dockhusets många rum där stort blir smått och smått blir stort. Här finns ingen dötid. Det är inte alls konstigt att man lyckas hålla intresset vid liv hos den unga premiärpubliken från Matteusskolan som skrattar, tjoar av förtjusning och engagerar sig i handlingen.
Men i grund och botten är "Blomma blad en miljard" en historia om en smärtsam förlust. Den handlar om att söka tröst, tillåta sig att sörja och mötas mitt i kaoset som uppstår efter en älskad anhörigs bortgång. Men också om att som barn bli sedd av sin förälder, få leka och hålla rutiner. Och att som vuxen få tid att sörja mitt i alla praktiska bestyr.
Bland skådespelarna är det svårt att lyfta fram enstaka insatser. Alla övertygar. Det märks att ensemblen är samspelt efter den första spelperioden i Linköping. Lisa Hu Yu spelar Ollsi – ett storögt och nyfiket, men även rastlöst och hudlöst, barn. En person att identifiera sig med för publiken. Ardalan Hakimi Fard och Hilda Rydman är både skrämmande och skojiga i rollerna som levande dockor. Martin Waerme spelar den upptagne föräldern som kastas mellan förnuft och känsla.
Efter Ung scen/östs många fullträffar är det lätt att undra hur de ska lyckas leva upp till högt ställda förväntningar. Men denna unga teater överträffar sig själv gång på gång. Inte minst med denna storslagna och berörande föreställning. Slutet med stjärnorna som tänds är oändligt vackert. Men dockfigurerna som får liv kan också upplevas otäcka – därför är det bra så rätt tänkt att barnen får en chans att möta skådespelarna efter föreställningen.