Det stora mörkret härskar i prästgården där 14-åriga Mia är barnflicka. Tjänstefolkets maktkamp visar sig i lykttändning/släckning och prosten klamrar sig fast vid minnet av sin första och avlidna hustru. Hans galenskap växer i familjen med tio barn – där det senaste tar livet av modern, den andra hustrun, som alltså gör prästen till änkeman igen. En komplicerad och på alla sätt tragisk historia.
Mia flyr och får jobb på Världsutställningens kök på Sylten i Norrköping. Det är alltså 1906.
Här möter hon en bit av världen, en brokig samling anställda, från Direktören (stiligt uppblåst Stina von Sydow) till de tillfälligt anställda kvinnorna. Vi som läst Moa Martinsons trilogi som en del av Norrköpings historia vet att det är en berättelse om en ung människas kamp för att försöka förstå hur världen hänger ihop och hur man som fattig arbetare ska kunna överleva.
Det är sannerligen ingen svartvit och politiskt korrekt levnadsteckning.
Mia vet vad totalt armod är och är misstänksam mot tonerna från Ryssland, mot den nya arbetarrörelsen och dess företrädare som till exempel Gretchen, prästens äldsta dotter – hon är ju inte fattig! Och Mia blir förtvivlad. Hur ska de där fattiga massorna som hennes läromästare Rurik i köket talar så obegripligt om, hur ska de kunna hjälpa någon enda människa?
På östgötascenen har det blivit en tekniskt ambitiös och ganska teatral historia där det slitiga och tunga arbetet mest antyds. Här spelas kvinnor av män och tvärtom och om vartannat, den unga och den gamla Mia går om och i varandra, de flesta spelar många roller och kostymer fladdrar förbi, ibland utan att man hinner fundera på deras betydelse. Statister spelar i no-masker, kragar som från gamla 1600-talspjäser förekommer, det är hiskeliga huvudbonader, det är svep och puffärmar, rosetter och helveckat.
Scenografin är en kombination av restaurangkök och vävstol, rattar och torkställningar, fiffiga svängdörrar och bakgrundsprojektioner.
Ibland blir det som hack i spelet och en distinkt koreografi (av Leif Agrér) tar vid, det understryker styckets karaktär av modernistisk och ganska överraskande teaterlek.
Den i grunden raka berättelsen med surbulledoft, familjevåld och umbäranden har tagit ett stort kliv framåt/uppåt. Men nog ryms här ändå en knuten näve!
Ett fint avsnitt är när Mia besöker sin mor och tvingar på henne en slant så hon kan betala skulden till handlaren. Här anas mer av skuld och osäkerhet än några varmare känslor. I bakgrunden har vi ju styvfar också, den uschlingen som finns så många av i Moas böcker.
Det hela är inte alldeles lättsmält. Man tar tacksamt emot de små avsnitt som Kyri Sjöman och Jesper Barkselius ger till skratt, man tror på att Mia kommer att klara sig, hon har en tåga och en helig ilska, och hennes omkväde är att hon klarar sig själv. I Kungens rosor finns också en kärlekssaga där hon blir så lyckligt förälskad i sin betydligt fräckare och erfarnare kollega, servitrisen Ada. En kärlek som snabbt blir till besvikelse. Unga Mias roll görs av en säker Elin Söderquist, Ann-Sofie Andersson Kern gör den levnadsglada (?) Ada. Vilket inte hindrar att Kyri Sjöman kan spela både Mia och Ada hon också.
En något förbryllande teaterkväll som tål att tänka på ändå.