All you need is love som dom sa på 1700-talet.
En så superb finallåt skulle säkert teatermannen Goldoni ha älskat. Liksom de finurligt ackompanjerande musiksnuttarna överhuvudtaget.
Det kändes i alla fall som om hela publiken gjorde det.
Det är dramafars - om nu det ordet finns - som utspelar sig i full bravur mot en fond av Rialtobron i Venedig. Vackra änkan Rosaura får fyra nationellt olika friare att välja på och det räcker så det blir över till systern också. Det gäller att få till lönsamma allianser, precis som i dagens verklighet. Efter sedvanligt tjyv- och rackarspel, hjälp på traven av enkelt rejält folk som piga och värdshusvärd, så får alla så dom blir nöjda.
Det är riktigt riktigt roligt. Alla skådisar pratar högt och tydligt och svänger till sina skarpa karaktärer så det är ren lust att se och höra. Det goda slutet räknar vi med från början, så ska det vara i de här gamla spelen. Mer och mindre proffsiga aktörer samsas, bär varandra och blir till ett märkbart lyft uppåt och framåt för teatern i den gamla Brunssalongen i Söderköping.
En fjäder i regissören Mats Huddéns hatt, trots det tydliga lagarbetet. En fjäderskrud också till Östgötateaterns kostymlager, den lånta prakten är fantastiskt vacker.
Huruvida det fanns en samhällskritik i texten, då för cirkus 250 år sedan, det är förstås lite svårfunnet idag. Det sägs alltid finnas där, men det kräver nog ett annat öra.
Nu – högst sevärd och smittande kul underhållning!