Vilken tur för fru Agrell att det inte fanns nättroll på hennes tid! Hon var just ett sådant fruntimmer som stack ut hakan och var på tvärs och väckte förstås hån och spe hos etablissemanget.
Idag är dramat Ensam inte så mycket att uppröras över som att förargas över tidens orättvisor. Särskilt mobbningen att ha ett barn föda ett barn utan föregående äktenskap, att säga nej till frierier, att leva sitt liv utan att välja en plats i den borgerliga hierarkin som godkändes av att ha en make. Hurdan han än var.
Vår Thora i pjäsen fick dottern Yngva med en gift man. Hennes dotter vill nu gifta sig med Allan, en löjtnant – riktigt operettutstyrd – som visar sig vara adopterad av en man som älskat hennes mor men i tyst hemlighet då han var kusin med den där gifte barnamakaren.
En doktor, vän till familjen är en edosande sanningssägare och till slut driven att fria till Thora, fast han funkat som älskare i många år.
Jaja.
Mycket av det här är alltså moralhistoria och vissa trådar lever frodigt in i vår tid. Som att det skulle vara bättre att ha en slarver till karl än ingen alls när man har barn.
För övrigt har ju barn fötts på alla sätt och vis genom historien och kommer att göras så i alla tider.
Kanske på ännu fler vis nuförtiden än förr. Om man säger så.
Det mest intressanta idag i Agrells berättelse är något som handlar om att stå för den man är, att följa sin egen övertygelse, att inom sig veta vad som är rätt, att våga välja ett liv som inte är bekvämt.
Thora valde. Det vi får med oss att fundera över är hur detta val påverkade hennes dotter som fick uppleva nedsättande särbehandling under sin uppväxt.
Denna konflikt är säkert lika levande i alla tider.
Östgötateaterns scen är nu ett vardagsrum. Doktorn är hemmastadd, alltså, en avspänd kille som tar för sig mellan sjukbesöken. Kul typ i Per Burells gestalt. Marika Strand driver sitt spel, stark och sårbar, klarögd och sorgsen, hon pulserar med små medel. Peter Sundberg är pompös adoptivfar som drar till med Moraliska Principer och förstockelser som passar hans ställning. Men kan också bryta ihop guschelov. Caroline Harrysson är dottern som är så grym som barn kan vara när det gäller att bryta sig loss. Peter Jansson spelar Allan, en förälskad valp som kanske går ut för att lära något av livet.
Regin var understrykande och rak, befriad från snirklande konstgrepp.
Roande och intressant således. En del av den täta dialogen försvann dock i scenrummet. Men det kanske inte alla besökare stördes av.