Nour El Refais metod är att beskriva samhället och omvärlden genom sitt eget liv. Något hon kanske inte är helt unik med. Allvaret är mycket mer framträdande i hennes föreställning än komiken. Lustigt med tanke på att hon skämtar om att hon kallat showen för "komisk" depression för att publiken ska våga sig dit. Det känns som kvällens sanning. El Refai sysslar inte med stand-up i "En komisk depression", det är istället en väldigt dramatisk blick på mycket av det som skaver i livet.
Ibland blir hon lite för personlig. Stundtals, om än rätt få stunder, blir det nästan navelskåderi. Stycket om hennes katter är exempelvis mycket roligt men hänger inte ihop med resten som klart är färgad av allvar och tragedi. Samtidigt är föreställning en lektion i mänsklighet. Hennes imitationer får annan mening eftersom hon vill belysa större problematik.
Nour El Refai dissekerar populärkulturen och Disney-filmer för att berätta om deras långvariga effekt på barn. Här är ett exempel på hur sömlöst hon flyter mellan komik och allvar.
Bäst är hon när hon beskriver sin depression, sin ångest och saknaden efter mamman som flyttat till Dubai 2012. Utförligt går hon in på varför höst och vinter får henne att må bra. Om att det kan kännas som om vädret bär hennes sorg. Hon skapar förståelse både för sig själv och andra som delar hennes svårigheter. Publiken skrattar för att El Refai skickligt lindat in en smärtsam livsberättelse i komik.
En framträdande del i "En komisk depression" är Nour El Refais beskrivning av varför hon alltid försöker vara osynlig. Hur mobbning i många år ledde till att hon inte vill sticka ut. Vilket är en mycket intressant paradox för någon som enbart känner till Nour som komiker. Ingenting i hur Nour El Refai är i offentligheten signalerar att hon försöker försvinna under radarn.
En röd tråd är de välvilligas fördomar. Från de som exalterat nämner för henne att de har en granne från Afghanistan (Nour El Refai har syrisk bakgrund), till vänstervännerna i Lund som inte ansåg henne politisk nog, till de mer explicit rasistiska i hennes närhet under barndomen. El Refai lyckas göra det här på ett elegant sätt där tonen inte är anklagande, trots att hon ibland gör precis det.
"En komisk depression" är inte en föreställning som genererar gapskratt på sätt i vanliga fall utmärkande för stand up. Hon saknar vassheten som hos Özz Nujen vars föreställningar varit inom samma kategori. Räckvidden är något mindre och hennes material lite mer introspektiv.