Insiktsfulla människor som vet att det mesta aldrig tar slut utan bara fortsätter; de brukar säga saker och ting som att det är "vägen som är målet". Det är medan vi går som livet pågår; färdig blir man aldrig. Boken "Det lilla landet som kunde" (Vulkan 2018) av Mustafa Panshiri och Jens Ganman ger mig en övertydlig "vägen-är-målet-känsla". Som läsare dras man rakt in i alla de händelser - under ett hastigt halvår - som leder fram till en färdig bok. Skapandet av boken är boken.
Det är en fascinerande läsning. Författarna bjuder på alla höga och låga frågor som jag tror finns i det högintressanta invandringsintegrationspolitiska komplexet. Sverige liknas vid det lilla ångloket i barnboken "The little engine that could" (1930). Bokens positiva budskap - och det charmerande lilla blå loket inte att förglömma - om att allt är möjligt bara man tror på sig själv; har slagit an hos människor i hela världen.
Det är en ära att bli jämförd med detta världsberömda lilla lok. Och det ligger en hel del i liknelsen. Loket peppar sig med utropet "Jag tror jag kan!" Det officiella Sverige har under flera år peppat sig med ord om att "vi kan lösa utmaningarna eftersom vi har löst svåra utmaningar förut."
Fast nu för tiden är det mer frekvent att tala om att vi har varit "naiva" och om att "Sverige inte kan avvika från vad övriga Europa gör" och om att det är "bättre att människor söker sig till andra länder än Sverige."
Vad är det som har hänt? Hur gick det till?
Boken är inte en "vad var det vi sa" - bok. Politikernas "ansikten ska inte gnuggas i de misstag som begåtts", skriver Panshiri och Ganman. De lanserar sin bok som ett "ärligt försök" att förstå varför det har blivit som det har blivit och varför debatten har blivit så polariserad. Det är en varudeklaration som boken lever upp till på ett bra sätt. Författarna verkligen anstränger sig för att utsätta sig och sina ståndpunkter för påfrestningar och motsägelser och nyanser. Vi får följa förberedelser och genomföranden av långa intervjuer med polariserande personer som Henrik Arnstad, Sheikh Abdirahman, Jimmie Åkesson och Victoria Kawesa. Och med korta intervjuer och citat och referenser till hundratals andra skribenter och personer av alla de slag och läggningar. (Jag förekommer själv med ett par citat)
Jens Ganman och Mustafa Panshiri utgör en häpnadsväckande effektiv konstnärsduo. Ganman är i grunden en artist och dessutom författare och journalist med rötterna i Östersund. Panshiri kom till Sverige som 11-åring tillsammans med sina afghanska föräldrar. Han utbildade sig till polis och var verksam i Linköping. Numera har han lagt av uniformen och har gjort en "underbar resa" som skildras i ett av bokens kapitel. (Finns till läsning i bearbetad version på kvartal.se)
"Det lilla landet som kunde" liknar mer en installation än en färdigtryckt bok. Temat växer fram medan det studsar fram och tillbaka mellan stort och smått, mellan skratt och allvar och mellan anekdoter och strukturer. Bokens fokus på "de låga förväntningarnas rasism" är riktigt pang på rödbetan.
Tonen är hoppfullt realistisk skulle jag vilja säga. Exakt vad som hände då det gick snett i invandrings/integrationsSverige går inte att sätta fingret på exakt. Precis vad som händer nu när det är på väg att bli rakare är heller ingen exakt vetenskap. Kanske har förmågan till "tvärvändning" en avgörande betydelse? Det lilla loket ångar på och peppar sig fortfarande med utropet "Jag tror jag kan!" Utan att djupare reflektera över att det nu kör åt ett annat håll än tidigare?