Nu vaknar den pensionerade läkaren Fredrik Welin av att det brinner våldsamt i sitt barndomshem på en ö i den östgötska skärgården, dit han återvänt.
Allt han hinner få med sig ut mitt i natten när elden rasar runt honom är gummistövlarna han kliver i på väg ut. Gummistövlar som efter en kort stund skaver. Åtminstone på ena foten. Det visar sig nämligen att han fått på sig två vänsterstövlar.
Gummistövlarna får mig att tänka på en dikt av Werner Aspenström, "Du och jag och världen".
Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.
Genom hela boken funderar jag på vems andra vänsterstövel han klev i. Han är ju så ensam.
När huset brunnit ner misstänker polisen att han själv tänt på. Misstanken gnager i honom. Stunder vet han inte själv vad som hänt och tvivlet tynger honom. Under utredningens gång bor han i den husvagn som kom med den dotter som han blev varse att han hade några år tidigare. Nu är hon i 40-årsåldern och dyker så småningom upp igen när hon hört vad som hänt. Hon skulle ju få ärva huset.
En kvinnlig journalist, också hon i 40-årsåldern, från lokalredaktionen dyker upp och Fredrik försöker genom henne lindra sin ensamhet.
Därutöver är det den före detta brevbäraren Jansson, som under alla år delat ut post på öarna och som alla är övertygade om läst vartenda brev innan han delar ut det, som är det närmaste en vän till Fredrik som man kan komma.
Fredrik är det som läsare svårt att tycka om. Han är en riktig surgubbe, bitter och gubbsjuk och jävligt irriterande. Dessutom framstår hans dotter som en tonåring och de två verkar locka fram det sämsta hos varandra. Oerhört osympatiska.
Och så gummistövlarna. Fredrik beställer nya gröna gummistövlar i butiken i samhället. De kommer efter någon månad, men i fel storlek. Han gör en ny beställning. Det tar tid. Ändå kan jag inte släppa tanke på stövlarna under hela boken.
Kanske är Fredrik en man i 70-årsåldern personifierad, kanske blir männen så när de blir gamla och ensamma. Ogina, lögnaktiga och snarstuckna. Jag har ändå väldigt svårt att förstå mig på honom. Även om man mot slutet av boken kan känna en förtröstan över att han någonstans längst där inne har ett hjärta som bultar och att han är förmögen att känna någon form av kärlek. Ändå var det aningen vemodigt att lämna honom där på ön.