Klas Isaksson tecknade sig in i Den Svenska Björnstammen. Till en början kunde han inte spela musik, men han satte direkt en visuell prägel på musikprojektet och gav bandet dess signum – den tecknade björnen.
Klas själv är en sådan storögd, valpig och aningslös björn i ”Evig lycka”, en löst självbiografiskt baserad serieroman som berättar om livet före bandet. Seriefiguren tycks vara bunden i sin fyrkantiga kropp, men Klas Isaksson lyckas med konststycket att få den otympliga och lite uttryckslösa björnen att bli en levande och kännande person.
Det handlar om en kille som växer upp med sin mamma i en Stockholmsförort. Men han längtar bort från asfalten till skogen – och vill komma undan den överbeskyddande mammans förmaningar och förbud. I nian lär han känna rebellen Björn och iklädda stulna djurdräkter utforskar de en ny värld med alkohol, droger och graffiti. Men det är också en roman som sätter ord och bild på den första, överväldigande och febrilt bultande, tonårsförälskelsen. Hon heter Rebecka står plötsligt bara på gatan nedanför fönstret och väntar på en buss.
Boken med låttiteln ”Evig lycka” är säkerligen musikhistoriskt intressant för hängivna DSB-fans, men den boken är mycket mer än så. Den är en riktigt stark uppväxtroman där Klas Isaksson gör upp med den trassliga relationen till föräldrarna, den första kärleken och den djupa sorgen och saknaden efter den första verkliga barndomsvännen.
Berättelsen är tecknad med driv och flyt, i en distinkt och mörk stil, där serierutorna har tjocka sorgkanter. Klas Isaksson får stil och innehåll att hänga samman i en övertygande helhet, där text och bild vågar lita till varandra. Vi slipper onödiga utläggningar som förklarar det vi redan ser i bilden. Berättandet växlar – ibland sker det utan ord i flera bildrutor eller i dova, stämningstäta, färgbilder som dragits ut över hela uppslag. Emellanåt utvecklas också texten vid tangentbordet istället för med tuschpenna.
I en intervju med Folkbladet berättar Klas Isaksson att han är noga med att vara tydlig i sitt berättande. I ”Evig lycka” lämnas inga luckor i berättelsen, och den är lätt att hänga med i – trots att den skildrar så svåra saker som barndomsminnen, drogrus och en psykos. Det ärliga och eftertänksamma tilltalet känns ganska befriande i en tid när många serieromaner drar åt det gapiga, flabbiga och provokativa.
Romanen har också ett meta-perspektiv, vilket betyder att den är en berättelse om bokens tillkomst. ”Jag har slösat bort mitt liv på en illusion” säger björnen Klas lite sorgset i slutet av romanen, den som kostat honom så många timmar att skapa.
Kanske känns det så när timmarna flyger förbi vid ritbordet, medan världen ligger öppen och pulserar utanför. Men som läsare kan inte annat än jubla över att det utdragna projektet roddes i land. Det är en säker, gripande och väldigt genomarbetat serieromandebut. Och det måste väl erkännas – nog känns det något överraskande och imponerande att en historia om fyrkantiga björnar lyckas gripa tag om läsaren på det här sättet.